Jag går in på Hemtex med två kassar tyg för återvinning. Kläder för slitna för att lämnas till second hand, några gamla handdukar och lakan. ”Det är bra att ni har den här servicen” säger jag, även om det vore bättre om allt gick att lämna och sortera i varje soprum. Utom vanliga sopor. Dom vi borde tvingas promenera kilometervis för att lämna in. Nåja.

”Och som tack får du här en liten gåva” säger tjejen i kassan och sträcker fram en rabattkupong. ”50 kronor rabatt vid köp för över 300 kronor inom 30 dagar.” ”Tack” säger jag och ler men känner hur jag ilsknar till och går för att bespara den unga sommarvikarien ett vredesutbrott snabbt ut ur butiken.

Ständigt denna dubbelmoral. Jag är rädd att den kommer göra oss alla schizofrena.

Återvinn och köp nytt!

På ena sidan i tidningen ett skakande reportage om fängslade människorättsaktivister i Turkiet. På nästa: ”Mest prisvärda resmålet i sommar: Turkiet. Passa på!”

Fast det värsta är att dom gör rätt. Hemtex. Dom görs vad som krävs inom ramen för den berättelse vi lever. För så länge vi har den ekonomiska tillväxten som mål kommer vi föröka lösa alla problem inom ramen för denna.

Inom ramen för denna berättelse kom också sommarens rapport om vad det bästa jag som individ kan göra för klimatet. Och ja, inte helt oväntat är det bästa jag kan göra att låta bli att skaffa barn.

Jag ligger med andra ord bra till och borde kanske glädjas, men ursäkta. Jag vet inte om det är semestertider eller något annat, men för mig är det obegripligt att det inte blivit större reaktioner på detta. För undersökningen ger oss faktiskt ett mycket tydligt meddelande: Vi människor är just nu inte bra för planeten. Och det är bra att man är tydlig på den punken. Men att man utifrån detta drar slutsatsen att det bästa vi kan göra är låta bli att skaffa barn säger något om hur fast vi är i berättelsen. Det är som att man tror att vår livsstil blivit en förutsättning för att leva ett värdigt liv. Att det inte finns andra sätt att leva. Istället kör man gasen i botten på den individuella kapitalismen: om du inte skaffar barn kan du köra på som vanligt.

Jag är så urbota trött på alla dessa rekommendationer om individuella livsstilsförändringar.

Donella Meadows som var med och skrev ”Tillväxtens gränser”, Romklubbens rapport om ekonomisk tillväxt, har definierat vilka metoder som är mest effektiva om man vill skapa verklig förändring i ett samhälle, och talar då om hävstångspunkter. Ni vet, när man ska välta något över ända kan man ta hjälp av en hävstång och beroende på var änden placeras i marken har den olika stor effekt.

Lägst påverkan, menar hon, har olika punktinsatser, som till exempel nivån på skatter och bidrag. Eller för den delen laddstolpar eller tygåtervinning. Och ändå är det är detta vi lägger 90–95 procent av all vår energi på att ändra.

Något högre inverkan har utbildning och information. Ännu högre hävstångsverkan har lagar och mål.

Men allra högst hävstångsverkan, det enda som egentligen kan skapa en verklig förändring, har det paradigm man är inne i. Alltså berättelsen i vilken vi lever.

Men en berättelse kan upprätthållas så länge folk lyder. Så det som nu krävs, om vi på allvar vill göra något för klimatet, är en stor civil olydnadsaktion i form av en kollektiv livsstilsförändring byggd på en annan berättelse om vad som är rikedom, trygghet och frihet.