Politiker och opinionsbildare skyller gärna en rad samhällsproblem på ”okunskap”. Med ordet okunskap kan de både förklara och tillbakavisa det mesta de ogillar, såväl segregation som populism. Den samhällsfarliga ”okunskapens” svarta hål måste därför skottas igen med kunskapshöjande satsningar och upplysningskampanjer.
Men varje gång exempelvis Jan Björklund bräker sitt mantra om att höja kunskapsnivån borde han först tillägna sig lite kunskap om den tid då den allmänna kunskapsnivån blev så hög att makthavarnas huvuden rullade. Detta var nämligen vad som hände under 1700-talet, då kunskap och bildning innebar det som den samtida filosofen Immanuel Kant kallade ”människans utträde ur sin självförvållade omyndighet”.

För att vi ska lyckas med det måste samhällselitens tolkningsföreträde ifrågasättas och ansvaret som förlagts hos olika maktinstitutioner återtas. Det var den här sortens radikala tankar som mynnade ut i franska revolutionen och liknande revolutioner runtom i Europa.

Sprängstoffet i upplysningstidens tankegods sanerades emellertid under senare halvan av 1800-talet när konservativa borgare i ohelig allians med radikaliserade rester av aristokratin drev igenom den klassiskt borgerliga bildningsdefinitionen. Därmed knöts den nya och den gamla samhällsordningen ihop av ett inskränkt bildningsideal och kvävde upplysningsidéernas frigörande potential.

År 1919 blev det uppenbart hur världsfrånvänd denna syn på bildning var, när den tyske intellektuelle politikern och industrimagnaten Walther Rathenau med huvudet ovan molnen predikade det borgerliga bildningsparadigmets nödvändighet för ett gott och stabilt samhälle. I själva verket hade visionen redan stupat ihop med alla de landets söner som fått offra livet i krigets skyttegravsmassaker, ett krig som Tyskland dessutom förlorade.

Följden blev en radikalisering bland de unga, och på midsommaren 1922 blev Rathenau mördad av högerextrema terrorister, ett i raden av de attentat som underströk handlingens makt över tomma ord. Efter Wall street-kraschen 1929, som orsakade ekonomisk världsdepression, vädrades misstron mot den moderna bildningsambitionen även i den offentliga debatten. Så fick den antiintellektuella, totalitära och fascistiska rörelsen fri lejd.

När nu dagens makthavare, politiker och opinionsbildare från vänster till höger fyrar av den beprövade vetenskapens bombmattor mot den allmänna fördumningens faktaresistenta foliehattar, kommer dessa enbart att se chemtrails. Är det inte dags att inse dilemmat? Det enda som kan tända okunskapens mörker är att öppet få ifrågasätta vedertagen kunskap. Rensar man bort de subversiva fröna ur kunskapens frukt kan man däremot inte vänta sig annat än ett missbildat resultat. Små barn inleder nästan varje fråga med ”varför”. Frågan som Jan Björklund och övriga politiker bör ställa sig innan de bränner av sina salvor om att höja kunskapsnivån är varför barnen slutar fråga varför. Det infaller vanligtvis i samband med skolstarten.