”Återuppbyggnad och försoningsarbete kräver finansiella lösningar och fysisk struktur. Men ekonomisk ersättning betyder ingenting om inte rättvisa skipas.” Det skrev Suman Adhikari för nästan 11 år sedan, vid en vapenvila under det maoistiska upproret i landet.

Samma år avslutades konflikten. Under ett årtionde hade 17 000 dödats, däribland Suman Adhikaris far. Han var lärare och rektor i distriktet Lamjung. Han och hans kollegor vägrade att överlämna en fjärdedel av sina löner, vilket var kravet från maoisterna. Några dagar senare fördes han bort av maoistledare när han undervisade. Han bands till händer och fötter och släpades ut från skolan till skogen där han fick knivhugg i magen och sköts i huvudet. Han kropp hittades fastbunden vid ett träd.

Förlorat familjeförsörjare

Strax efteråt återvände Suman Adhikari till huvudstaden Kathmandu där han började tala om de fasansfulla upplevelserna med andra offer för konflikten. De mötte representanter från civilsamhällets organisationer och politiska ledare. De skapade en organisation och presenterade sina krav till de politiska ledarna och utformade senare fredsavtalet.

Men än i dag måste Suman Adhikari upprepa samma krav. Han är nu ordförande för Nepals gemensamma plattform för konfliktens offer som representerar tretton organisationer som kräver kompensation till offer för konflikten.

Ett av de främsta kraven är att regeringen ska kompensera offer i förhållande till de behov som finns. Hittills har konfliktens offer fått 500 000 nepalesiska rupier, motsvarande över 40 000 kronor, i tillfällig ersättning. Suman Adhikari säger att ett engångsbelopp aldrig kan ersätta att många förlorat sina familjeförsörjare. Många kämpar fortfarande med att hitta tillräckligt med arbete för att kunna betala skolavgifter.

– Många offer har inte kunnat gå vidare med sina liv. De är frustrerade och har drabbats av trauman, säger Suman Adhikari till IPS.

Samhället går vidare, men konfliktens offer glöms bort, förklarar han. Den politiska ledare som var premiärminister tre gånger under det maoistiska upproret i landet tog i juni över som premiärminister ännu en gång. Han efterträdde den tidigare maoistledaren Pushpa Kamal Dahal – med smeknamnet Prachanda.

– Konfliktens offer har fortfarande inte fått möjlighet att tala om sin smärta och tala från hjärtat, säger Suman Adhikari.

En rapport presenterades nyligen av Nepals kontor för Internationella centret för övergångsrättvisa, ICTJ, och organisationen Martin Chautari. Intervjuer med konfliktens offer visar att många efterfrågar ett avslut.

Hamnat i korselden

Att få ett erkännande är också en stark önskan hos många, säger Aileen Thomson, chef för ICTJ i Nepal.

– Många gånger gjorde staten sig skyldig till våld när människor antogs vara sammankopplade med maoisterna.

Rapporten visar att de efterlevande vill att samhället ska veta att deras släktingar var oskyldiga offer som hamnat mitt i korselden.

Civilsamhället har olika uppfattningar om vad som ska uppnås genom övergångsrättvisa, säger Mandira Sharma, medgrundare till Advocacy Forum, en organisation som drivit flera rättsfall som gäller brott begångna under konflikten.

Mandira Sharma menar att politiska ledare från båda sidor har haft förhoppningar om att processen i Nepal ska innebära att ingen kommer att åtalas.

– Vi vände oss till den dåvarande premiärministern, Girija Prasad Koirala, och han var väldigt öppen och ärlig och sa att han försäkrat både militären och maoisterna om att ingenting skulle hända dem. Han sa att det viktigaste var att satsa på utveckling och glömma det som hänt, säger Mandira Sharma.

Men Advocacy Forum och andra grupper har fortsatt att ta fall till domstol.

Mandira Sharma menar att den tillfälliga ersättningen för konfliktens offer inte är tillräcklig.

– Tidigare har vi försökt avsluta detta kapitel och tysta konfliktens offer på detta sätt. Men den starka känslan av orättvisa lever kvar. Detta har inte hjälpt oss att bli hela, det har inte förbättra rättssystemet, eller korrigerat uppfattningen att vissa människor står över lagen. Det finns en väldig stark känsla av ojämlikhet i vårt rättssystem på grund av detta, säger han.

Övergångsrättvisa

Processen med övergångsrättvisa tycks ha kört fast. Regeringen inrättade en sanningskommission 2014 men lagstiftningen har kritiserats kraftfullt på flera punkter. Högsta domstolen ogiltigförklarade ett förslag som skulle innebära straffrihet vid allvarliga människorättskränkningar.

Människorättsjuristen Raju Chapagain menar att lagarna måste bli bättre och att sanningskommissionen kan ta initiativ till att främja övergångsrättvisa.

– Inget hindrar kommissionen från att ta upp människorättsbrott. Kommissionen har ett inflytande som är likvärdigt andra domstolar.

Han menar att sanningskommissionen hittills har misslyckats med sitt uppdrag eftersom kommissionen inte engagerat sig i situationen för konfliktens offer.

Sanningskommissionen öppnade nyligen ett av sina kontor i Pokhara, i västra Katmandu. Kontoret är ett av sju regionala center.

Suman Adhikari instämmer i att kommissionen inte engagerat sig.

– Kommissionen fungerar inte bra. Det handlar om politiska tillsättningar. De borde i alla fall ha en vilja att lära och samarbeta – men de lyssnar inte på oss, säger han.