”Vi klassificerar inte organisationer och det är inte kriminellt att ha extrema åsikter” skriver polisen i en kommentar till DN angående att Nordiska motståndsrörelsen, NMR, tillåts delta under Almedalsveckan. Det räcker förstås inte att bara diskutera odemokratiska organisationers närvaro vid enstaka arrangemang.
Vi har organisationsfrihet och frågan är om det ens är meningsfullt att tala om att förbjuda kriminella organisationer. En fråga som däremot är meningsfull är om organisationsfriheten automatiskt ska leda till att man är kvalificerad att delta i val till våra politiska församlingar. En rörelse som utsett demokratin till sin fiende borde inte kunna få inflytande över de processer genom vilka den utövas, liksom en fotbollsklubb som inte följer spelreglerna knappast är välkommen i fotbollsgemenskapen.
NMR och liknande rörelser kan tänkas börja vädra morgonluft nu när SD strävar efter att locka till sig nya grupper, som kvinnor och människor med invandrarbakgrund, genom att bli mer rumsrena. En partisplittring är inte otänkbar på sikt. Med största sannolikhet kommer personer med åsikter liknande Kent Ekeroths inte att känna sig välkomna.
Eftersom NMR har ett registrerat partinamn hos Valmyndigheten planerar de förmodligen att ställa upp i nästa års val, både nationellt och lokalt. Frågan är hur stödet för deras åsikter kommer att utvecklas fram till valet. Har opinionsinstituten haft svårt att fånga SDs sympatisörer så lär de få ännu svårare att få grepp om NMRs.
Sedan kan man undra hur de skulle använda sina eventuella mandat (några har de faktiskt redan kuppat sig till i Dalarna). Är det för att driva sina åsikter även utifrån en parlamentarisk position och försöka göda en främlingsfientlighet som redan är mer eller mindre öppet etablerad inom vissa grupper eller är det främst för att ställa till oreda?
Det finns formella spärrar för den organisation som vill registrera ett partinamn i form av krav på ett visst antal stödjande namnunderskrifter från röstberättigade personer Det känns emellertid inte som något oöverstigligt hinder ens för en ytterlighetsrörelse att uppnå 1 500 underskrifter för att få ställa upp i riksdagsval, 100 för landstingsval och 50 för kommunalval. Därutöver kan risk för förväxling av partibeteckningar prövas. Däremot finns i dag inget utrymme för att göra en politisk prövning av det ideologiska bagaget. Här skulle Valprövningsnämnden kunna ges utökad politisk och juridisk kompetens för att hantera en sådan prövning.
Det ultimata hindret för politiskt inflytande utgörs av att den absoluta merparten av medborgarna förutsätts vara immuna mot rasistiska och främlingsfientliga ideologier. I dag finns fyraprocents- och tolvprocentsspärren till riksdagen och i valet 2018 tillkommer också lagstadgade spärrar till de kommunala församlingarna. Frågan är om detta kommer att vara tillräckligt i de delar av landet där SD hade stora framgångar i förra valet. Vad händer om de mest radikala grupperna där uttrycker sitt missnöje med SDs nya linje genom att solidarisera sig med NMR eller liknande rörelser?
Frågan som inställer sig är således: Är det rimligt att jämställa organisationsfrihet, som naturligtvis inte ska inskränkas, med en ovillkorlig rätt att få delta i allmänna val?
Svaret måste bli: Nej, med dagens samhällsklimat känns den nuvarande inställningen både naiv och farlig. Det borde därför finnas ytterligare en kvalgräns för att kunna erövra politiskt inflytande.
Att bedriva en dokumenterat rasistisk och antidemokratisk verksamhet i både ord och handling där företrädare i vissa fall även dömts för ideologiskt relaterade våldsbrott ska definitivt vara diskvalificerande!
