Häromkvällen tittade jag på finalen i Champions League på en av kvarterskrogarna i området. Vid bardisken satt vi och pratade och kommenterade matchen när jag helt plötsligt såg en som gjorde flera Hitler-hälsningar. I sammanhanget bör tilläggas att han bar en tröja tillhörande Real Madrid som var ett av lagen i finalen, att Real Madrid lär ha varit Francos favoritlag i Spanien och att en skara av fansen har fascistiska sympatier.

Det var inte första gången jag mött rasism i supportersammanhang men jag blev ändå överraskad och konfunderad över hur jag skulle bemöta det. När han senare vände sig mot mig med en kommentar om matchen så kände jag inte att jag kan låta det passera. Jag svarade att jag höll med honom om kommentaren, men skulle bli tvungen att slå ner honom eller ringa polisen om han gjorde något fascistiskt tecken igen.

Han protesterade först och sa att jag inte hade någon rätt att ifrågasätta hans yttrandefrihet. Men det tog inte lång tid innan han reste sig och kom till mig och sa att han förstod att jag tog illa upp och bad om ursäkt. Jag sa att jag inte tyckte att han skulle be mig om ursäkt, utan att det viktiga för mig var att han förstod allvaret med dessa uttryck. Vi skakade hand och kramades och såg fortsättningen av matchen tillsammans.

Soran Ismail undersöker rasismen och belyser fenomenet och mekanismerna bakom i några reportage i ”Absolut svensk”. I ett inslag som är filmat med dold kamera kan vi se hur de förbipasserande i en park reagerar olika när de ser en person som försöker såga av ett cykellås, beroende på personens utseende. När en blond vit man försöker såga av låset går folk förbi utan större reaktioner. När en rasifierad gör det går däremot flera fram och frågar vad han håller på med och polisen rings till platsen.

Som Soran Ismail förklarar gjorde ingen av de förbipasserande fel, varken de som gick förbi, de som reagerade eller de som ringde polisen. Men det faktum att vi kan agera olika mot Simon jämfört med Ahmed gör det hela obehagligt.

I ett annat inslag intervjuar Ismail en av dem som med stenar attackerade tre somaliska bröder i deras hem för några år sedan i Tomelilla. Han blev dömd för det.

Han var mycket ångerfull och förklarade att han hade druckit med sina vänner och om hur diskussionerna gått till och hur de slutade i attacken mot bröderna. Utifrån den ånger han berättar om vill inte jag definiera honom som rasist. Han har däremot begått en rasistisk handling och nu förstår han det och ångrar det.

Det här tycker jag är centralt när vi diskuterar vad som är rasism och vilka vi definierar som rasister. På det omedvetna planet bär vi alla på våra fördomar som också är färgade av en hierarkisk och rasistisk struktur där den vita mannen står överst. Ismail blir också medveten om sina egna fördomar utifrån den ordningen i en psykologisk test i dokumentären. Men rasism för mig innebär attityder och handlingar. Jag är inte rasist men …

Jag är inte rasist om jag är medveten om mina fördomar och bearbetar dem. Däremot om jag ser mina fördomar som fakta utifrån den nämnda strukturen …