Vi anländer till byn Cangandala i Malanjeprovinsen i östra Angola för att besöka jordbruksföreningen Kudikuatekessa.

Adras personal har förvarnat om vår ankomst och byborna samlas runt omkring oss. Byn ligger alldeles vid huvudvägen och här finns också en motordriven kvarn och en förberedande skola med årskurs 1–2. Skolan för årskurs 3–6 ligger på andra sidan vägen. Åkrarna däremot finns en bit bort på grund av husdjurens benägenhet att äta upp skörden.

Kassava som basföda

För att ta sig ut till åkrarna och in till stan med sina produkter har föreningen köpt in ett par tuc-tuc-liknande trehjuliga minilastbilar. En grupp kvinnor klättrar vant upp på en av lastbilarna och ger sig iväg tillsammans med oss ut till fälten.

Väl på plats får vi veta att man har 64 medlemmar, både kvinnor och män. Var och en har sina egna åkrar, men man har också gemensamma odlingar.
Vi har stannat mitt på ett stort fält, på fem hektar, där de enbart odlar kassava. De använder rotknölarna som, när plantan är mogen efter två år, skalas, läggs i vatten, torkas och oftast mals till mjöl som sedan kokas och ätes som funji, potatismosliknande till konsistensen, tillsammans med grönsaker och andra tillbehör. Kassavabladen är vitaminrika och användes till maträtten kissaka. Förutom kassava odlas majs, bönor, jordnötter och sötpotatis.

Beroende av regnen

Föreningen har ingen konstbevattning och är därför helt beroende av regnperioderna för sina odlingar. Kassavan är mindre känslig för torka än majsen och odlas därför i större omfattning. Mariana från Adra tar upp problemet med brist på diversifiering, som är vanligt, när man är beroende av regnen för sådd och växtföljd.

– Om ni kunde odla i en annan tidsföljd, skulle ni kunna bryta mönstret och sälja era produkter till högre priser och få lite mer pengar över till era utgifter, säger hon.

Byborna nickar instämmande.

– Kanske försöker vi det till nästa odlingssäsong, säger Jacinto Simões, ordförande för Kudikuatekessa.

En egen kvarn

När vi kommer tillbaka till byn gör vi ett besök hos dess stolthet, kvarnen, som införskaffats med hjälp av ett gemensamt banklån. Här gäller oftast privata kvinnliga initiativ.

Kvarnen har en egen skötare som högtidligt förser generatorn med bränsle och med ett öronbedövande ljud drar igång kvarnen som förvandlar de torkade kassavabitarna till mjöl. Vi tittar alla med beundran på slutprodukten, ett finkornigt vitt mjöl som ägaren är fri att disponera som hon eller han vill.
Jag får sedan besöka Jacinto Simões hus som är förhållandevis rymligt med två stora sovrum och ett vardagsrum. Kök och avträde ligger separat.

– Våra ekonomiska resurser är verkligen mycket svaga, berättar Jacinto bekymrat. Vi klarar knappt att få tillräckligt med resurser över till mat, kläder och mediciner, när kostnaderna för barnens skrivböcker och skoluniformer är betalade, fortsätter han.

Till vår stora överraskning kallas vi så att sitta ner i en cirkel tillsammans med de flesta bybor, där Jacinto Simões håller ett tacktal till Adras representanter för det arbete de lägger ner på att hjälpa byns jordbrukare med råd och utbildning.