Ibland är det bättre att vänta och se än att komma överens så fort som möjligt. Det verkar vara slutsatsen som många drar i flera av de lagförslag som enligt plan skulle ha kommit längre än de nu har gjort. Men slutsatsen dras av olika orsak.

I det stora paket av energi- och klimatlagstiftningar som just nu ritas upp i Europa är det främst tre lagar som ingår i det så kallade ramverket. Tillsammans ska de se till att unionen minskar sina utsläpp med 40 procent tills år 2030 jämfört nivån 1990.

Men oron är stor hos miljöorganisationer för att så inte blir fallet i slutändan och de mobiliserar därför på flera fronter. Utsläppen är svåra att övervaka och flera ifrågasätter hur länderna räknar. För även om löftet har levererats till de internationella klimatförhandlingarna i FN, så är det nu som verktygen för att uppnå målet mejslas fram. Och det är här det kniviga börjar. För det går att sätta upp verktygen för att komma fram till målet på olika sätt. Och beroende på hur de riggas kan också tillförlitligheten i resultatet variera.

En övergripande fråga är hur ramarna ska sättas för hur utsläppen ska dras ner under den aktuella perioden 2021–2030. I det förslag som omfattar största delen av utsläppen i unionen, ESR, finns olika idéer om hur man ska ställa upp beräkningarna. Vissa länder vill exempelvis att startnivån för utsläppsminskningstakten sätts högt. Det gör att de länder som dragit ner på utsläppen mer än andra får möjlighet att öka utsläppen i flera år utan att bryta mot reglerna.

– Då uppmuntrar inte förordningen till att driva på omställningen till ett koldioxidsnålt samhälle, vilket är oroande, säger Eva Jernbäcker som följer förhandlingarna hos Naturvårdsverket.

ESR-förslaget är nu på väg in i slutliga förhandlingarna mellan lagstiftarna, men medlemsländerna i ministerrådet har ännu inte kunnat enas. Detsamma gäller för förslaget som sätter upp regler för hur skogen och markens förmåga att binda kol ska tas in i klimatlagstiftningen. Tillsammans bildar de två av tre ben i ramverket.

Det regelverk som dock kommit längst i förhandlingarna rör utsläppshandeln i unionen, förkortat ETS. Parlamentet har sin hållning, medlemsländerna likaså och i mitten sitter kommissionen. Bakom stängda dörrar försöker de nu enas om den nya lagen. Där finns bland annat utmaningar kring att komma överens om storleken på ett av de verktyg som lagts till för att ”dammsuga upp” överskottet av utsläppsrätter i handelssystemet. För det är just ett överskott på utsläppsrätter som pekats ut som en av de främsta orsakerna till att industrierna som omfattas av handeln inte ställer om i planerad takt. Det blir helt enkelt för billigt att fortsätta släppa ut när det finns ett överskott.

– Det krävs det att vi lyckas enas om en verkligt ambitiös verktygslåda. Det räcker inte med svepande formuleringar utan det måste till skarpa, bindande skrivningar, säger Jytte Guteland i en kommentar till Syre inför de fortsatta förhandlingarna tidigare i veckan.

EUs positioner är viktiga. Samtidigt som de nya regelverken i EU tar form pågår nämligen liknande arbete för att få alla andra länder i det internationella klimatarbetet att bygga upp sina regelverk. Och många kollar på hur EU gör. Hos miljöorganisationerna är därför oron stor för att de ”kryphål” som läggs in i EUs regelverk ska sprida sig.

En sak är dock klar, EUs ramverk följer inte Parisöverenskommelsens mål att sträva efter att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Därför kommer ambitionen att behöva höjas. Men den så kallade översynen måste inte ske förrän efter 2020. Så även om Sverige och flera andra medlemsländer pressar på för att det ska ske redan nu, när lagarna tar sin första form, ser det ut att bli svårt. Flera länder känner redan nu att EU tar ett för stort ansvar, samtidigt som bland annat USA vacklar. Men som en förhandlare säger till Syre:

– Det är ibland bättre att vänta och se. De politiska vindarna vänder kanske snart igen.