Det var en dag i början av nittiotalet. Jag och Lennart Fernström satt på Grön ungdoms kontor på Kungsholmen och läste morgontidningarna. Solen sken in genom källarlokalens små fönster och jag och Lennart satt och irriterade oss på den internationella politiken. Detta var innan muren föll, så man kunde irritera sig på både Sovjet och USA. Just denna dag var det Sovjet som hade kränkt de mänskliga rättigheterna på något nytt och fantasilöst vis, och jag och Lennart blev förbannade. Så förbannade att vi bestämde oss för att gå till den sovjetiska ambassaden och säga ifrån.

”På sextiotalet när folk demonsterade mot Vietnamkriget brukade de bränna den amerikanska flaggan” sa någon av oss.

”Vi borde knalla upp till Sovjets ambassad och bränna deras flagga”.

Detta var en ide som båda av oss gillade. Det fanns två supermakter – kunde man bränna den enas flagga kunde man givetvis bränna den andras. Det var inte mer än rättvist.

Lennart var under denna tid anställd av Grön ungdom Stockholm och själv var jag redaktör för riksorganisationens tidning. Vi delade kontor och ibland har jag funderat på om idén att bränna flaggan kom sig av att Lennart faktiskt lyckades sätta eld på sitt skrivbord en gång. Men det är en annan historia. Just denna dag behövde vi två saker: fler demonstranter och en sovjetisk flagga.

Båda visade sig svåra att få tag på. De flesta av Grön ungdoms aktivister var ju i skolan eller på jobbet. Antalet butiker som sålde Sovjets flagga visade sig också begränsat. Till slut lyckades vi hitta ett slags souvenirflagga. Den var hyfsat stor men tillverkad av ett misstänkt plastigt material.

Till slut kom vi iväg till den sovjetiska ambassaden. Jag och Lennart och den konstiga flaggan. Massmedia hade visat sig helt ointresserade av vår aktion, och det var lite beklämmande. Expressen och Dagens Nyheter ligger ju tvärs över gatan från ambassaden. De hade bara behövt titta ut genom fönstret. Men vi gav inte upp. Arga och modiga stegade vi upp framför ambassaden och vecklade ut vår flagga. Jag ska inte säga att vi väckte den ryska björnen, men några kontorsanställda inne på ambassaden och soldaterna inne i vakthytten kom på fötter. Måhända var de mer förvånade än oroade. Vi hade skrivit en text som den ene av oss läste upp. Ambassadpersonalen var visserligen för långt borta för att höra vad vi sa, men vi sa det med emfas.

Sen satte vi eld på flaggan. Det gick inte riktigt som vi hoppats. Det stod ”flagga” på förpackningen men borde stått ”fyrverkeripjäs”. Flaggan flammade snabbt upp i eldslågor och droppande svart plast. En stark lukt av napalm spred sig och jag och Lennart hoppade kvickt åt varsitt håll för att inte bränna oss. Flaggan var redan borta. Bokstavligen. Det tog tre sekunder.

Syftet med en aktion är att väcka uppmärksamhet. Det lyckades vi inte riktigt med. Men det är också bra om folk kommer ihåg ens aktioner. Och där tror jag vi slog en homerun. Det var bara några vakter och kontorsanställda som såg vår lilla protest, men jag tror att de pratade om den i åratal efteråt. För hur ofta är det som två långhåriga aktivister dyker upp och trollar bort en flagga?