För några veckor sedan utmanade Birgitta Ohlsson Jan Björklund om ordförandeposten i Liberalerna. Skulle hon (mot förmodan) lyckas så är det inte en dag för tidigt för majoren att lämna den politiska scenen. Få har gjort lika mycket skada som han. Ohlsson har visserligen sina tydliga baksidor. Hon är till exempel minst lika stor Natokramare som Björklund och har kanske till och med en blindare tro på kapitalismen. Men hon har också en tydlig frihetlig och humanistisk profil när det gäller flykting- och andra mänskliga rättighetsfrågor. Hon har även ett förflutet i Djurens rätts styrelse, vilket vittnar om ett bredare engagemang än bara för den egna arten, och en uttalad feministisk agenda.

Kanske var det också hotet från Birgitta Ohlsson som fick Björklund att i tisdags lämna batongliberalismen för en stund och kräva att de omänskliga utvisningarna av unga till terrorns Afghanistan ska stoppas. Precis så som Tyskland gjorde för några veckor sedan när de insåg vilket bombregn de skickade iväg ungdomar till. Det är i så fall en spännande utveckling vi ser. För om Liberalerna, oavsett vem som blir vald till partiledare i höst, på allvar skulle hitta tillbaka till den frihetliga humanismen skulle det kunna öppna upp för att gal-tan-skalan (grön alternativ liberal kontra traditionell auktoritär nationalistisk) skulle börja få verklig betydelse i svensk politik.

Om vi tittar på den aktuella, och på alla sätt akuta, frågan om utvisningarna av ungdomar till bombernas Afghanistan så ger Björklunds utspel en utmärkt öppning för regeringen. Miljöpartiet kan få igenom en lite mer human politik, vilket de behöver för att kunna återvinna en gnutta förtroende i sin gamla paradgren flyktingfrågan. Men framför-
allt kan sossarna splittra Alliansen och få till en blocköverskridande politik i en fråga till. L+C+MP+S+V ger en klar majoritet, och skulle isolera de flyktingfientliga partierna M och SD i åtminstone denna fråga.

I bästa fall skulle det vara början på ett flyktingvänligare block. Ett block som, om än sakta (allt annat kan vi nog tyvärr glömma), men säkert kan göra stängslet runt Sverige till en tillfällig parentes. Det är betydligt lättare att se den utvecklingen med Ohlsson vid Liberalernas roder och därför är det högst önskvärt att hon vinner partiledarstriden. Men samtidigt: är det något som är säkert när det gäller Björklund så är det att vi aldrig vet var vi har honom (bortsett från katederdisciplin i skolan där han aldrig vacklar).

Björklund är en utpräglad populist. Kanske har kombinationen av Ohlssons utmaning, Centerns framgång genom tydlig liberal politik och den enorma trängsel som blivit i det auktoritära flyktingfientliga hörnet gjort att han nu ser att det är dags för något nytt.

Ett önsketänkande? Javisst, men i politiken förändras saker ibland förvånansvärt fort. Vem hade till exempel i förväg trott att det skulle vara Fälldin som startade kärnkraftverk efter valet 1976? Eller att Berlinmuren skulle falla och rivas helt fredligt så snabbt? Eller att den Socialdemokratiska regeringen 1990 skulle lägga fram ett reformpaket med lönestopp och inskränkt strejkrätt? Eller att det skulle bli Miljöpartiet som med stöd av Sverigedemokraterna röstade igenom den mest flyktingfientliga politik som Sverige haft på årtionden?

Så även om politik överlag är plågsamt långsam och trög så uppstår ibland lägen då det blir en oväntat radikal förändring. Och ska vi önska vidare så skulle en svängning hos liberalerna inte bara kunna vara början på ett nytt flyktingvänligt block utan ett gal-block dit även Fi skulle kunna ansluta om de kommer in i riksdagen.

Den svaga länken i detta är förstås sossarna. S hör egentligen inte alls till gal-partierna, inte ens med den mest välvilliga tolkningen. Tvärtom så har de en utpräglad tan-profil. Enda anledningen för dem att slå sig i slang med gal-partierna är att spräcka Alliansen och få en regering som spänner över dagens cementerade block. Den viljan ska inte underskattas, regera med L och C är ju socialdemokraternas våta dröm. Men vid en gal-tan uppdelning blir sossarna snarare och i bästa fall vågmästare, och i värsta fall en del av det nationalistiskt auktoritära blocket med M och SD.

Helt klart är i alla fall att oavsett om Ohlssons utmaning och Björklunds svängning “bara” leder till att ungdomar inte längre skickas till dödens Afghanistan, eller om det dessutom är början till en större omsvängning som kan leda till ett nytt politiskt landskap, så är det välkommet.