Vi har i dag en helt ny grupp fattiga i Sverige. Det är de sjuka, funktionshindrade och de som fått den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) nollad för att de inte blivit friska inom Försäkringskassans tidsramar. Vi är många som nu går på knäna ekonomiskt, är hemlösa eller på väg att bli, inte har råd med mediciner, drunknar i räkningar och kravbrev, inte har pengar till mat, kläder eller boende.
Hur kan ett så kallat välfärdsland göra så här mot människor med medfödda funktionsnedsättningar, som arbetat i 30 år eller blivit sjuka av arbetet och på intet sätt själv valt hur sjukdomen krossar dem. Regeringen har satt som mål att till utgången av 2020 ska sjukpenningtalet vara nere på 9 dagar i snitt per försäkrad och år. I november låg den på 10,8 dagar. Detta drabbar enbart den sjuke.
Man måste börja i rätt ände för att uppnå sina mål, det vill säga med förbättringar av arbetsmiljön, en riktig rehabilitering och ett sparande på rätt saker.
Många nekas sjukpenning redan från start. Många åker ur försäkringen efter 180 dagar och tvingas till Arbetsförmedlingen trots svår sjukdom och fast arbete.
Om det står klart att din sjukdom är bestående, tar detta i genomsnitt 5–8 år då du arbetsprövar, överklagar, nollas och till slut går på knäna ekonomiskt, innan Försäkringskassan godkänner din sjukdom. Eller rättare sagt din arbetsoförmåga, för din diagnos tas det ingen hänsyn till.
Det spelar ingen roll att läkare, specialister och Försäkringskassans egna utredningsteam intygar oförmågan. Det är ändå handläggaren på Försäkringskassan som har makten att krossa dig. Makten att avgöra din arbetsförmåga och makten att sätta sig över läkarnas bedömning. Detta drabbar inte bara den sjuke, utan även de anhöriga och din partner och dina barn tvingas leva i samma fattigdom. Är du ensamstående blir det kommunens ansvar att genom försörjningsbidrag se till att du överlever.
Regelverket tvingar sjuka människor i arbete. Personer som kunde ha blivit friska igen om de fick sjukpenning och rehabilitering, men som blir sjukare av att pressas till sitt yttersta och lite till. I dag är den så kallade rehab-kedjan bara en samling tidsgränser vid vilka du kan bli av med din sjukpenning. Någon verklig rehabilitering existerar inte.
Vi kan nämna fyra olika sätt att tvingas ner i fattigdom via sjukförsäkringen:
1. Nekad sjukpenning redan från starten. Då startar ditt privata helvete med omprövning, överklagande, jakt på läkare som skriver nya intyg, kompletterar och så vidare. Allt medan du står utan inkomst.
2. Utkastad ur försäkringen efter 180 dagar. Du tvingas säga upp ditt arbete och ställs i kö på Arbetsförmedlingen där inga jobb finns på grund av din ohälsa. Enligt Försäkringskassan har du alltid arbetsförmåga oavsett diagnos och mående.
3. Varit sjukskriven under längre tid än 180 dagar, du har ansökt om sjukersättning istället då din sjukdom är kronisk. Din sjukpenning sänks allt mer och ditt ärende manglas rundor i rättsväsendet. Du får vara din egen jurist eftersom din inkomst nu är mycket låg.
4. Du hålls i sjukskrivning eller i åtgärder tills du uppnår antal år i ”ramtiden” då kan de ge dig en sjukersättning som motsvarar cirka 35 procent av din normala lön.
Antingen man blir nekad, nollad, får garantiersättning eller är mitt i kampen, så innebär långtidssjukdom ren fattigdom i dag. Det måste bli en förändring av detta system för det handlar inte om enstaka individer som faller mellan stolarna. Det handlar om tusentals människor av kött och blod. Vi finns! Vi är många! Och vi måste få en förändring.