Jag tänker ofta på Ukraina. Eller, egentligen tänker jag ofta specifikt på ett gammalt par jag såg när jag besökte Ukraina för lite mer än tio år sedan. De stod i utkanten av en park vars center kontrastfullt nog pryddes av en gigantisk förgylld staty föreställandes en eller annan gammal härskare, och målade om en papperskorg. Inte för att papperskorgen egentligen behövde målas om, utan för att paret utförde någon slags pensionstjänstgöring för att vara berättigade till sitt uppehälle, fick jag förklarat för mig av en guide.

Om den förklaringen var korrekt eller ej kan jag dessvärre inte gå i god för, men sant eller ej så är det tanken på ett hypotetiskt par som målar om papperskorgar för att de ska förtjäna sin pension som jag tänker på varje gång en politiker pratar om att “skapa jobb” eller ännu värre, om “full sysselsättning”.

Som om det viktigaste var att alla gjorde något, vad som helst, inom några konstruerade och kontrollerande ramar för vad som anses vara “riktigt” arbete – även om det inte är det – snarare än att tala om vilka arbeten som faktiskt behöver utföras i ett samhälle, hur vi kan skapa en rimlig tillvaro för alla invånare, och att alla ska kunna bidra till samhället med det just de kan.

Samtidigt som politiker från alla kanter envisas med att tala om jobbskapande som om det vore den heliga graal och lösningen på alla problem, är psykisk ohälsa i form av akut stressyndrom och utbrändhet den vanligaste och ständigt ökande orsaken till sjukskrivning, speciellt för kvinnor som arbetar inom vården. Stress har blivit en folksjukdom – och en mycket kostsam sådan. Minst 70 miljarder kronor om året i behandling och utebliven produktion enligt Socialstyrelsen. Och det är bara den estimerade kostnaden för de anställda som blir sjukskrivna.

På Försäkringskassans hemsida kan man läsa att “runt om i landet ingår Försäkringskassan i samarbeten för att hitta nya vägar till arbete för personer med psykisk ohälsa”.  Även för människor med stressyndrom anses arbete vara lösningen. Inte så underligt kanske i en tid då den politiska responsen på det ökande antalet sjukskrivningar har resulterat i striktare regler snarare än ordentliga reformer för att hantera och minska stressutlösande faktorer – som ironiskt nog går att härleda till såväl fattigdom och arbetslöshet som till arbetsöverbelastning.

Hur kan vi ha ett samhälle där vissa bränner ut sig på otroligt viktiga jobb inom främst vård- och omsorg medan andra blir sjuka av stressen att vara arbetslösa? Eller snarare: sjuka av att inte veta om, när och hur mycket pengar de kommer ha att leva på framöver. Korrelationen mellan otrygg inkomst och psykisk ohälsa går inte att bestrida. Det är inte brist på sysselsättning i sig som gör att människor mår dåligt, det är brist på ekonomiska resurser och autonomi. ”Skapa jobb” är tom politisk retorik. Vad vi behöver tala om är arbetsfördelning för att minska den arbetsrelaterade stressen och ekonomisk grundtrygghet för att minska den inkomstlöshetsrelaterade stressen. Sextimmars arbetsdag och basinkomst, med andra ord.