För några dagar sedan presenterade KU sin årliga granskning av regeringsarbetet och ett av de ärenden som granskades i år var uttalanden från flera statsråd kring försäljningen Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland. Det man granskade var Mikael Dambergs, Åsa Romsons och Isabella Lövins uttalanden om att man inte kunde säga nej till en försäljning utan att gå till riksdagen för att få ändrade ägardirektiv.

Vi som deltog i debatten inför försäljningen är inte speciellt förvånade över vad KU kom fram till. Precis som samtliga oppositionspartier, många debattörer och flertalet jurister framfört så låg ärendet helt öppet på regeringens bord. Det fanns inget hinder för att säga nej till EPHs bud. Och KU avslutar sin granskning med den något modesta men kärnfulla uppmaningen: “Utskottet vill framhålla vikten av att statsråds uttalanden grundar sig på uppgifter som är korrekta”.

När det var dags att sälja Vattenfall var det flera diskussioner som fördes parallellt. Precis som det var viktigt att hålla isär dem då, är det viktigt att vi minns dem nu. Dels var det diskussionen om hur vi skulle hantera det statligt ägda brunkolet. Dels var det diskussionen om hur vi skulle hantera den specifika försäljningen. För när Damberg säger till KU att man hade behövt nya ägardirektiv för att ensidigt lägga ner brunkolsverksamheten på stört, så har han rätt. Men när han säger att alternativet till att sälja till EPH var att fortsätta bedriva verksamheten till minst 2030 så är det att slira på sanningen.

Det är sant att det var de två ekonomiska alternativen som låg på bordet när regeringen fattade sitt beslut, men det är ju ändå inte sant att det hade behövt bli så. Det enda som hade krävts för att få lägga ner verksamheten innan 2030 är ändrade ägardirektiv och ett bra samarbete med den tyska staten. Och när han säger att man inte hade kunnat tacka nej till försäljningen så är det direkt felaktigt.

Det går måhända att ha viss förståelse för att regeringen ville ge bilden av att försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamhet var ostoppbar. Debatten som hade uppstått annars hade ju inte varit speciellt lätt att ta som en oenig regering. För om brunkolet vore kvar i Vattenfalls ägo så skulle vi just nu diskuterat nedläggningar och förändrade ägardirektiv. Kolbiten hade fått följa med till valrörelse och det är svårt att se att S hade varit speciellt road av den diskussionen. För S är ju inte med på tåget, på riktigt, inte om det kostar.

Miljöpartiet däremot hade sluppit försöka återlansera sig själv och klimatfrågan gång på gång. Debatten om 60 miljoner ton koldioxid om året, som det tyska brunkolet stod för, är nämligen så oerhört mycket mer konkret än diskussionen om topplistor, ett klimatpolitiskt ramverk, budgetposter eller långsiktiga mål 13, 18 och 23 år framåt i tiden.

Men när statsråden förenklar och förvrider fakta är det hela samhällsdebatten och demokratin som förlorar på det.  Vi lever i en tid där behovet av att vi håller oss sakliga och nyanserade blir allt större. När debattörer på alla sidor om debatten beslår debattörer med lögner och beskriver nyhetsartiklar som “fake news” och åsiktsbubblorna blir allt mer robusta så blir det också viktigare att vi ser till att så långt vi kan hålla oss sakliga och korrekta. Det är något som faller extra tungt på våra rikspolitiker i allmänhet och statsråden i synnerhet. Annars riskerar vi att misstron mot samhället, staten och demokratin ökar.