Ett brev från Maria Montessori! Det omöjliga har hänt – pedagogen, läkaren, forskaren och feministen Maria Montessori, född i Italien 1870, död 1952, har svarat på mitt brev. Hon skriver med en vacker, rund och sirlig handstil, och fast jag aldrig har läst italienska är det lätt att förstå.

Hon vill gärna träffas och tala om frihetens roll i montessoripedagogiken. Och visst får jag komma till skolan, men först när barnen har gått hem. Ovidkommande besökare stör deras arbete, förklarar hon.

Barnens hus

Så nu står jag och tittar in i ett ljust och prydligt rum, möblerat med små, små bord, stolar och hyllor. På hyllorna finns klotsar, pussel, pärlband och något som liknar brädspel, det mesta i trä målat i klara färger. Och där sitter hon själv på en pyttestol vid en hylla och sorterar pusselbitar – en pampig dam, lite som en galjonsfigur, i lång sidenklänning och uppsatt hår.

– Välkommen till Casa dei bambini, säger hon och reser sig.

Hon visar mig runt och förklarar vad de färgglada sakerna på hyllorna är. Inte leksaker utan materiel.

– Skolrummet är en miljö där barnet utvecklas, och här finns bara sådant som hjälper barnet i dess utveckling, förklarar hon.

”De lärde sig själva och varandra hänsyn och respekt. Tänk om alla barn fick växa upp så! Vi skulle få en värld i fred och frihet.”

Hon visar materiel som utvecklar barnens sinnen och medvetenhet om världen omkring sig. Färger, ljud, lena och skrovliga ytor, smak och lukt. Tyngd och storlek. Hon säger att små barn älskar att skapa ordning i tillvaron, och ler åt den invändning jag har på tungan.

– I en förberedd miljö där ingenting stör dem vill barnen ha ordning och arbetsro. De ordnar klotsarna från den största till den minsta och lägger pusselbiten där den passar. Så länge en uppgift är intressant upprepar de den och sedan är de klara att gå vidare till nästa. Så länge de har arbete som intresserar dem är de fullkomligt koncentrerade.

Lysande av iver tar hon fram några rosa klotsar och bygger ett högt torn av dem medan hon förklarar hur deras exakta mått och utformning ger barnen matematiska insikter när de bygger med dem.

– Det är fascinerande, säger jag. Men är det frihet? Här finns ju hela tiden ett rätt svar, ett rätt sätt att ordna klotsarna och pärlorna. Finns det ingen plats för barnens egna idéer och för det oförutsägbara?

– I barnens liv finns ändå så mycket som är oförutsägbart. Här får de verktyg för att förstå och lära sig leva i världen. De är fria att sitta var de vill och arbeta så länge de vill med en uppgift på deras nivå som de väljer själva. De får arbeta ensamma eller tillsammans. De lär sig att ta hänsyn, hantera sin omvärld och bli självständiga, självstyrande och fria, svarar Maria Montessori.

Fick kämpa som barn

Själv fick hon kämpa för sin utbildning. Som barn var hon intresserad av naturvetenskap och teknik, men det fanns inga skolor i Italien som utbildade flickor i sådana ämnen. Därför fick hon börja i en skola för pojkar när hon var 13 år. Det självklara yrket för en kvinna med utbildning var lärare, men det ville hon inte bli. Istället lyckades hon, som en av de första kvinnorna i Italien, få läsa medicin och blev läkare. Och ironiskt nog var det genom läkaryrket som hon trots allt kom att bli pedagog.

– Jag fick undervisa en grupp barn som ansågs efterblivna. De små olyckliga – ingen hade någonsin gett dem chans att lära sig något! Jag tog mig an dem och prövade mig fram. De blommade upp och utvecklades på det mest häpnadsväckande sätt. När de var åtta år deltog de i de nationella proven för åttaåringar och fick resultat över genomsnittet!

Efter några år fick hon chansen att driva en förskola för barn i ett nybyggt hus för fattiga familjer. Hon var nyfiken på hur hennes metoder skulle fungera på mer ”vanliga” barn, så hon tackade ja.

– I skolrummet fanns både leksaker och pedagogiskt materiel. Barnen fick ingen direkt undervisning, men de fick vara med och sopa golven, servera maten, sköta trädgården och sådant. Och kan du tänka dig – när de själva fick välja, de här fattiga barnen som knappt hade leksaker hemma, så ville de helst gräva i trädgården, duka bordet eller arbeta med materielet. Leksakerna stod bortglömda i skåpet. Och vilka framsteg de gjorde!

Fred och frihet

Först arbetade du med utvecklingsstörda barn, sedan med barn från fattiga familjer. Ändå har montessoripedagogik en viss elitistisk stämpel i dag. Hur ser du på det? frågar jag.

Hon börjar plocka ner tornet som hon har byggt av de rosa klotsarna. En irriterad rynka syns mellan ögonbrynen.

– Stämpla mig hit och stämpla mig dit, om ”eliten” vill ha sina barn i de bästa skolorna, ska jag tycka det är fel, menar du?

– Nej, men …

– Förlåt, jag ska ge dig ett svar som du kan skriva i tidningen: alla föräldrar vill ge det bästa till sina barn. Det gläder mig om välutbildade föräldrar med ambitioner för barnen tycker att mina skolor är de bästa.

Nu är det jag som blir irriterad.

– Ett diplomatiskt och intetsägande svar, är det vad jag ska skriva i tidningen? säger jag, och hon suckar.

– Jag vill inte säga något negativt om barnens föräldrar som älskar dem och gör det bästa för dem! Men min tanke var aldrig att skapa skolor för elitens barn. Jag ville ge varje barn, alla barn, chans att utvecklas så långt som möjligt, intellektuellt, socialt, fysiskt, andligt, ja, på alla plan. Och när barnen fick göra det försvann deras behov av att konkurrera och bråka. De lärde sig själva och varandra hänsyn och respekt.

Tänk om alla barn fick växa upp så! Vi skulle få en värld i fred och frihet.

– Tänkte du på det när du blev skolinspektör för hela Italien sedan?

– Javisst. De vanliga skolorna var eländiga! Det är visst likadant än på många håll. Att sitta stilla är inte alls naturligt för ett barn, man håller tillbaka deras nyfikenhet och försöker få dem att göra samma saker, alla på en gång, på kommando, och dessutom lära sig något under tiden! På så vis arbetar man emot barnets hela natur för att tvinga på det kunskap – istället för att ge den naturliga nyfikenheten spelrum.

Bedrövligt!

Mussolini blev rasande

Det var ju under Benito Mussolinis diktatur du fick jobbet som skolinspektör. Du träffade honom och han stödde dina skolor. Hur kom det sig? Fred och frihet var ju inte riktigt hans grej, säger jag, och Maria Montessori ler blitt.

– Det kan man fråga sig, säger hon. Jag använder ordet disciplin ganska ofta – och då menar jag barnens naturliga självdisciplin, oförstörd av tvång och störande inslag. Men det här var människor som själva hade lärt sig lyda blint och marschera i takt, och de såg framför sig en nation av små lydiga soldater. Ända tills Benito ville ha oss att klä ungarna i fascistuniform och få dem att göra fascisthälsningar. Då blev jag tvungen att förklara att det gick emot allt vad min pedagogik stod för. Han blev rasande när han begrep. De stängde mina skolor, brände mina böcker och landsförvisade mig. Han har inte förlåtit mig än!

– Men du arbetade ändå under honom i flera år. Hur kom det sig?

– Om allt hade gått efter mitt huvud hade mina skolor underminerat fascismen. En generation montessoribarn skulle aldrig marschera i takt med Mussolini. Därför är jag glad att så många fortfarande är intresserade av pedagogiken än i dag, säger hon.

Vi slår vi oss ner i trädgården med varsitt glas saft och begrundar dagens behov av antiauktoritär pedagogik. Vi skulle kunna hålla på i evigheter, kanske bokstavligen, men jag borde gå hem och skriva.

– Har du fått veta vad du ville? frågar hon.

– Jag tror det, säger jag.

– Skriv ett brev om du kommer på något mer. Jag berättar så gärna, säger hon vänligt.

– Det ska jag. Tack för din tid!