Det är nästan så en tycker lite synd om Miljöpartiet. Inte nog med att varken väljare eller media gillar dem längre. Ledningen verkar inte alls förstå varför väljarna inte uppskattar de där laddstolparna och de höjda miljöanslagen i budgeten.

De verkar inte ens riktigt inse att väljarna och medlemmarna har flytt dem som ett sjunkande skepp, utan lever i någon slags förnekelsefas. Fridolin är övertygad om att partiet kommer nå åtta procent i nästa val, oavsett hur lågt senaste mätningen visar. Lövin förklarade i söndagens SVT Agenda att hon är övertygad om att väljarna uppskattar den politik de fått igenom och och att alla förstår att partiet inte kan få igenom allt.

Andra ser kollapsen men hävdar att den är helt naturlig för ett litet parti i en regering. Det är sådant partiet måste gå igenom för att sedan kunna ses som regeringsdugligt. Och är det något Miljöpartiet vill, så är det att sossar och journalister ska se partiet som regeringsdugligt. Ingenting är viktigare än det flummiga uttrycket regeringsduglig.

De som upprepar mantrat om regeringsduglighet verkar dock ha missat det mest konkreta för att vara regeringsdugligt, att partiet måste sitta i riksdagen, att partiet måste nå fyra procent. Allt fler opinionsundersökningar parkerar partiet stadigt under fyra procent och i Syres sammanvägning av de olika undersökningarna under maj så får Miljöpartiet 3,9 procent med en tydligt nedåtgående trend. Och då ska en veta att Miljöpartiet i riksdagsval efter riksdagsval hamnat långt under det stöd de enligt opinionsundersökningarna har haft innan valrörelsen. Miljöpartiet tenderar att antingen vara övervärderade i undersökningarna eller göra dåliga valrörelser.

Temat för MPs kongress i helgen var ledarskap för miljön. Det är så långt ifrån det folkrörelse- och gräsrotsperspektiv som partiet en gång hade som en kan komma. Den antiauktoritära syn som gjorde att partiet inte ens hade språkrör från början utan bara en sammankallande som roterade, och inte en partistyrelse utan fyra utskott som stod under ett förtroenderåd med representanter från alla regioner. Den basdemokratiska syn som gjorde att partiet aldrig införde en partiledare utan två språkrör som skulle föra ut partiets politik, men inte leda partiet.

Det kan en säga och tycka mycket om, men än mer uppseendeväckande är att när partiet nu valt en mer hierarkisk struktur så anammas den sämsta sortens ledarkultur. Språkrören har snabbt lärt sig av sossarna och försöker använda samma piska som de själva utsatts för i regeringen mot den egna riksdagsgruppen och mot kritiska lokalpolitiker. Och de verkar tro att det fungerar. Således basunerar Lövin ut att kongressen gjorde slut på stridigheterna. Som om hon eller kongressen skulle kunna beordra bort motsättningarna. Som om det är ett krig där lösningen inte är dialog för att hitta samförstånd, utan att motståndarna besegras. Det är inte undra på att Lövin motsatte sig motionen till MPs kongress om att tillsätta en fredsminister.

Men det slutar inte där. Tillbaka till söndagens Agenda så frågar programledaren gång på gång om Lövin inte har något ansvar för opinionsraset. Men det spelar ingen roll hur många gånger Lövin får frågan, felet är inte hennes eller ledningens utan kritikernas. Något som hon inte bara upprepar i Agenda utan i media efter media.

Samtidigt som partiet centralstyrs allt hårdare skylls alltså misslyckandena på dem som ifrågasätter den inslagna vägen. De som säger att kejsaren är naken pekas ut som de ansvariga. Ett ledarskap där en bara samlar på makt men inte tar ansvar är ett riktigt uselt ledarskap.

När Miljöpartiet för 1,5 år sedan blev totalt överkörda i flyktingfrågan och gick från att vara det mest flyktingvänliga partiet till att tillsammans med S och SD besluta om EUs lägsta nivå av mottagande var förklaringen att annars hade S gått ihop med M. Sossarna ska alltså ha hotat med Moderaterna, en än värre flyktingpolitik och ett spräckt samarbete. Genom att alltid ha ett alternativ, alltid ha några andra som driver på för något mer får en styrka i förhandlingar. Genom att i förhandlingar använda sig av dem som vill gå längre och samtidigt vara tydlig med att alternativet att bryta samarbetet alltid finns. Men Miljöpartiets ledning gör precis tvärtom. Istället för att se tillgången i att ha radikala riksdagsledamöter pestförklarar de dem. Istället för att tydliggöra att det finns en gräns för vad partiet kan gå med på, och att om sossarna går längre så är MP beredda att lämna, så lovar partiet villkorslös trohet mot den ultragrå socialdemokratin. Så kan inga gröna strider vinnas.

Miljöpartiet har ett antal stora problem att ta tag i, de svaga opinionssiffrorna tillhör de mindre. Mycket värre är det dåliga ledarskapet, den usla förhandlingstaktiken, förnekelsen av misslyckandet i regeringen, den ideologiska ökenvandringen och att de få framgångar som partiet har haft i regeringen nu är hotade. Effektskatten som skulle leda till kärnkraftsavveckling rullades tillbaka och istället förlängdes den beräknade livslängden för kärnkraftverken, vilket kraftigt sänkte kostnaderna och ser ut att rädda kvar flera verk. Stoppet för kalkbrytning i Ojnareskogen riskerar att hävas av högsta förvaltningsdomstolen.

Den enda stora ideologiska framgång som kvarstår blir i så fall att det militära samarbetsavtalet mellan Sverige och Saudiarabien sades upp. Det pressades fram av den dåvarande utrikespolitiska talespersonen Valter Mutt uppbackad av EU-nämndens dåvarande ordförande Carl Schlyter. Mutt och Schlyter blev efter det av med sina poster och är två av de fyra riksdagsledamöter som ledningen nu försöker mobba ut och ge skulden för partiets ras i opinionen. Just de två verkar i slutändan ha gett partiet dess största framgång som regeringsparti. Det är nästan så en tycker lite synd om Miljöpartiet.