Basinkomstförespråkare kommer i många färger och former. Det är en styrka genom att det möjliggör breda allianser mellan grupper som annars sällan kommer överens. Det ger vägar framåt för basinkomstvänliga partier oavsett om dom samarbetar vänsterut eller högerut. Men brokigheten är lika mycket en belastning. Den gör det enkelt för kritiker att sikta på den variant som verkar mest svårsmält i sammanhanget och skjuta ner den med sin vanliga palett av höger- eller vänsterargument.

Djävulen sitter i detaljerna, och jag gör här ett försök att reda ut dessa genom att dela upp dom i fem områden. Dessa griper förstås in i varandra, så att ett ställningstagande på ett område leder till vissa val på andra områden, och vägen framåt för basinkomsten lägger sig lite som ett pussel.

Takten

Basinkomstförslag är ofta av det mer radikala slaget. Men tidsaspekten brukar lysa med sin frånvaro – man tänker sig ett slutmål, men inte vägen dit. Ser vi till historien så brukar skatte- och bidragsreformer ske gradvis (i demokratiskt styrda länder). Även om en högerregering vill halvera skattetrycket, så sker det med ett jobbskatteavdrag i taget. Även om en vänsterregering vill utradera klassklyftorna så sker det med hundralappar åt gången. Dom yviga ideologerna får finna sig i att när landet väl ska styras tål det inte alltför tvära kast. Det finns inga särskilda skäl för att detsamma inte gäller den dag en basinkomstvänlig regering tillträder, och basinkomsten kan därför antas få en långsam infasning. Det är nog lika bra, då vi rör oss i okänd terräng och inte kan förutse alla effekter. Men det ställer krav på att basinkomstplanen utformas så att dom effekter vi vill se visar sig även på låga nivåer, och så att biverkningarna inte målar in oss i en återvändsgränd.

Själva nivån på basinkomsten är förstås allt, men samtidigt inget. Allt, därför att vi får radikalt olika konsekvenser beroende på hur hög basinkomsten är. Inget, därför att om basinkomsten ändå måste fasas in, så bör vi kunna enas om dom första stegen, och kan skjuta den klassiska vänster-höger-konflikten om omfördelningens omfattning på framtiden. Det finns en oro på vänsterkanten för att basinkomst kan bli en bakväg för att luckra upp den svenska arbetsmarknadsmodellen och demontera välfärdsstaten. På högerkanten finns en oro för att basinkomsten ska skada arbetsutbudet och ekonomin. För att uppnå konsensus kring dom tidiga stegen bör dom därför ha en förnuftig finansiering, ge sunda arbetsincitament och samtidigt stärka den gamla välfärdsstaten, vilket leder in på nästa punkt.

Kontexten

Stödet för basinkomsten växer ofta i frustrationen över dom existerande bidragssystemens komplexitet och fyrkantighet. Basinkomsten framstår då som ett alexanderhugg: varför inte bara dela ut pengarna, och spara på byråkratin? Administrationen är dock en rätt liten utgift på det stora hela, och fyller dessutom en ransonerande funktion (vilket jag skrivit om i Syre #10). Det är alltså inte säkert att vi sparar pengar på att göra systemen smidigare. Och om vi ska fasa in basinkomsten långsamt blir det politiskt svårt att avskaffa andra bidrag, eftersom inkomstfallet skulle bli kännbart för stora grupper.

”Personligen föredrar jag att sätta livsbidraget på banan med fastighetsskatt och miljöskatter – nationalekonomiskt välmotiverade skatter som inte kunnat införas i tillräcklig grad på grund av motstånd hos strategiska väljargrupper.”

Däremot kan andra bidrag förstås subtraheras med basinkomsten, på det sätt som det finländska försöket är konstruerat. Tidiga skisser inför det finländska försöket var mer omvälvande, men i mötet med verkligheten kokade basinkomsten ner till att dom traditionella bidragssystemen blir kvar, men att den nedre halvan grundmuras om till ovillkorlig basinkomst. Även Bien (Basic income earth network) har gjort uttalanden i den här riktningen på senaste tiden, och på hemsidan står nu att nätverket inte ställer sig bakom basinkomstförslag som sker på svaga gruppers bekostnad. Det kan ses som en vänsterkantring, men inte nödvändigtvis – även borgare vill ha ett trygghetssystem, om inte annat så för att bli omvalda. Nu är Moderaterna ute och vevar mot att dom högsta bidragsnivåerna gör det olönsamt att arbeta. Högerbloggaren Mattias Lundbäck har replikerat att Moderaterna i så fall borde satsa mer på barnbidraget, som ju är fördelningsmässigt gynnsamt utan att förvärra bidragsfällan. Om den insikten kunde sprida sig och växa till att även gälla vuxna så kanske vi närmar oss konsensus här.

Metoden

Om basinkomsten trappas av i takt med egen inkomst kallas det negativ inkomstskatt (nis). Om alla får lika mycket oavsett annan inkomst så kallar jag det livsbidrag. Ibland används termen medborgarlön för en inkomstoberoende basinkomst, men medborgarlön används också som en rak synonym till samlingsbegreppet basinkomst. Det är därför en olämplig term för att särskilja en viss metod för att utbetala denna, varför jag föredrar livsbidrag. Man kan tycka att det har en negativ klang i och med att ordet ”bidrag” är lite belastat, men sakligt sett är det en precis term; man får barnbidrag för att man har barn, bostadsbidrag för att man har bostad, livsbidrag för att man lever.

I experiment och förslag är nis den vanligaste metoden, till exempel i dom nordamerikanska försöken och i dom modeller som på senare år föreslagits av bland andra Karin Jansson, Christian Engström och Johan Ehrenberg. Anledningen är förstås att vi får en högre lägstanivå när vi koncentrerar resurserna till dom fattigaste. När det gäller permanenta program med (partiell) basinkomst brukar dessa dock vara i form av livsbidrag, till exempel Alaska, Cherokee och Iran, av olika anledningar. Tidiga skisser inför det finländska försöket var också av nis-typ, men eftersom regeringen ville komma igång snabbt med försöket (av rädsla för att det annars skulle hinna bli avbrutet av nästa regering), föll nis till förmån för ett enkelt livsbidrag. Att justera skattesystemet för att klara nis i en tid då allt fler får en allt mer varierande löneinkomst är något av ett projekt i sig. För den som tänker sig en långsam infasning och vill ta dom första stegen redan i dag, så kan livsbidrag vara en smidigare väg framåt.

En tredje metod är att ”lirka in” basinkomsten genom att göra nuvarande system mer ”basinkomstlika”. En sådan idé som blivit verklighet är ”jobbstimulansen” i försörjningsstödet, det vill säga att socialbidraget i vissa fall bara sänks med 75 öre för varje intjänad krona. Reformen har kritiserats av Socialstyrelsen, bland annat för att det inte helt oväntat blir mer populärt att uppbära socialbidrag när villkoren blir bättre. Detsamma sker när vi tillåter deltidsarbete parallellt med a-kassa.

Finansieringen

Dom flesta basinkomstförslag blandar nedskärningar i befintliga system med inkomstskattehöjningar. Men ska basinkomsten fasas in blir det inte lika mycket att hämta på nedskärningar, om så Thatcher själv håller i kniven. Vad gäller inkomstskatten ligger vi redan högt i Sverige, och den som vill höja den mer måste fråga sig varför det är motiverat när vi talar om basinkomst, men inte när vi talar om poliser, barnmorskor och skolpersonal.

Så personligen föredrar jag att sätta livsbidraget på banan med fastighetsskatt och miljöskatter – nationalekonomiskt välmotiverade skatter som inte kunnat införas i tillräcklig grad på grund av motstånd hos strategiska väljargrupper. Man ser pengarna försvinna till Stockholm när siffrorna snurrar på bensinpumpen, men inte lika tydligt hur de kommer tillbaka i form av bättre offentlig service. Men kommer skatten tillbaka rätt i plånboken blir känslan en annan. Speciellt för den majoritet som går plus på systemet, eftersom dom flesta rent statistiskt ligger under genomsnittet vad gäller fastighetsägande och miljöpåverkan. Det ger ett bredare stöd, till skillnad från i dag då vi inte kommer åt dom här pengarna av valstrategiska skäl.

Vi får alltså en omfördelning som inte konkurrerar med andra välfärdsområden, och som på köpet ger en del positiva bieffekter. Motioner om direktutdelade miljöskatter har lagts från enskilda MP-ledamöter i Sveriges riksdag, och i Kalifornien har delstatssenaten vid två tillfällen röstat för resolutioner om att införa ett sådant system.
På sikt är det förstås kapitalskatter av olika slag som måste till, vilket kräver ett tätare internationellt samarbete. I väntan på det kan vi redan nu börja fasa in basinkomsten i form av ett livsbidrag finansierat av fastighetsskatt, miljöskatter och slopade skatteavdrag.

Harald Enoksson doktorerar i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Oslo och är medlem i Miljöpartiet i Stockholm.