”Jag tror inte att det heter sms-jobb, jag tror inte att de ligger med telefonen under kudden.” Så svarade Katarina Brännström (M) Ali Esbati (V) i en riksdagsdebatt om arbetsrätt den 15 mars i år. Esbati hade hänvisat till LOs rapport Anställningsformer och arbetstider 2017, drog paralleller mellan de i Sverige allt fler otrygga jobben och gamla tiders daglöneri, och pekade på den oflexibilitet som krävs av arbetstagare när arbetsgivaren kräver motsvarande flexibilitet – att ständigt vara på sin vakt för att inte gå miste om ett arbetstillfälle.

Aftonbladets Peter Kadhammar visar att det är just så som Brännström betvivlar i sin tre kapitel långa artikelserie Osäkra jobb, där han talat med personer som lever med dessa osäkra jobb: det är faktiskt så de lever, med telefonen under kudden. Vad såväl Brännström som Esbati och Kadhammar har gemensamt är dock detta: de kallar inte saker vid deras rätta namn. För vad de talar om är prekariatet.

15 procent av det totala antalet anställda, det vill säga 638 000 personer, levde under 2016 med visstidsanställningar, såväl arbetare som tjänstepersoner, men fler av de första, och såväl män som kvinnor, men fler av de sista. Det är den högsta siffran för osäkra anställningar som uppvisats i Sverige sedan sådana mätningar började utföras 1990.

15 procent av alla med jobb plus 372 000 arbetslösa ger tillsammans över en miljon människor i prekär relation till arbetsmarknaden i Sverige. Prekariatet består alltså av minst en miljon människor i Sverige, som inte har tillgång till de arbetsrelaterade tryggheter och förmåner som gamla tiders arbetarklass kämpade så hårt för att uppnå; rätt till semester, rätt till sjukdagar och föräldrapeng – eller rätt till sin egen tid utanför arbetstiden.

Termen återupplivades av professor Guy Standing i boken Prekariatet – den farliga klassen. Prekariatet som klasskategori skiljer sig från den traditionella klassindelningen bland annat för att det fångar upp de osäkert anställda inom både arbetarklassen och tjänstemannaklassen. Ingen går säker för prekariseringen av samhället, som vi svart på vitt kan se i LOs rapport. Att undvika att benämna prekariatet som en egen klass hindrar förändring, då en gemensam klassidentitet således aldrig kan infinna sig och ett gemensamt motstånd aldrig kan uppstå. Istället känner sig delar av prekariatet mer rotlösa och mer benägna att följa populistiska och främlingsfientliga politiska resonemang där en enkel fiende kan utses: ”de andra” – trots att invandrare utgör en stor del av samma klass.

Vi kan inte fortsätta tala om ”osäkra jobb” som om människorna som är beroende av dem inte hade någon agens. Vi måste tala om människorna, klassen, prekariatet. För prekariatet är farligt, det har Standing rätt i. Och utan riktig representation kommer prekariatet slåss mot varandra, istället för att stå enade mot ett system som mer och mer avskaffar de arbetsrelaterade rättigheter vi kommit att ta för givna.