Vi lever i en värld där fler tvingas ut på flykt än någonsin tidigare, men där debatten inte handlar om hur vi kan hjälpa och ge plats utan om hur vi kan skydda oss och vår så kallade välfärd från dem som flyr krig, bomber, förföljelse och tortyr. Vi lever i en tid där vi fokuserar på om unga som tvingats fly ensamma från andra världsdelar är 18 år eller yngre, istället för hur vi bäst kan hjälpa dem. I en tid där vi istället för att låta familjer återförenas diskuterar att sätta fotboja på dem som vi tror kan bli för desperata när de tvingas leva åtskilda från sin barn, föräldrar och älskade. I en tid där återkommande mordbränder i flyktingförläggningar inte längre är en nyhet. I ett land där människors möjligheter att söka asyl ses som ett hot mot hela vår välfärd. I ett land som skickar ungdomar till ett land de aldrig varit i, inte har några anhöriga eller kontakter i, ett land som UD avråder vuxna svenskar att åka till.

Vi lever i en tid då växthuseffekten gått så långt att vi inte vet om det går att vända utvecklingen. I en tid då miljöfrågan, trots det, inte anses värd att diskutera i SVTs partiledardebatt. I en tid då ekonomisk tillväxt anses viktigare än att leva inom de planetära gränserna. I en tid då några laddstolpar ses som framgång samtidigt som Förbifart Stockholm byggs. I en tid då något högre siffror i miljöbudgeten anses viktigare än att stoppa brytningen av kol. I ett land där idéer om resurskrävande snabbtåg kombineras med utbyggda flygplatser och förfall av vanliga järnvägen. Vi lever i ett land där genomsnittsinvånaren förbrukar som om vi hade 4,2 jordklot, en ökning med ett halvt jordklot på bara de två senaste åren. I ett land vars utsläpp av växthusgaser, efter att ha minskat sedan 2008, återigen har börjat öka. I ett land där invånarnas totala utsläpp oftast döljs genom att exporten av utsläpp inte räknas med, men ständigt ökar.

Vi lever i en tid då rädslan, inte friheten och solidariteten, får styra samhällsutvecklingen. I en tid där kontroll, övervakning, hårdare tag och auktoritär centraliserad makt, istället för demokrati och frihet ses som lösningen på de flesta problem. I en tid där det räcker att säga ter… för att vi ska ta ytterligare stora steg mot Orwells 1984. I ett land där tonåringar återigen tvångsrekryteras för att med vapen i hand försvara kung och fosterland. I en tid där kvinnor inte fritt får välja vems barn de ska bära.

Vi lever i ett land där folk tvingas sitta och måla om helt nya stolar för att få någon inkomst. I en tid där revorna i lapptäcket som kallas trygghetssystem blir allt större. I ett land där där arbetslösa tvingas söka jobb som inte finns eller som de inte kan få för att kunna fylla i aktivitetsblanketter och få något att leva av. I en tid där politikerna bestämmer att färre ska få vara sjukskrivna utan att göra något för att minska stress och andra sjukdomar. I ett land där företag får betalt för att sysselsätta och förvara vuxna människor. I en tid där frihet bara finns för dem med pengar och arbete.

Vi lever i ett land där Europas näst högsta narkotikarelaterade dödlighet inte anses vara skäl nog att sluta jaga och trakassera dem som brukar och missbrukar narkotika. I ett land där en förlegad idé om nolltolerans från 70-talet är viktigare än att rädda liv. I ett land där inrikesministern skyller det tunga gängrelaterade vapenvåldet på dem som då och då röker cannabis.

Vi lever i en tid då de ekonomiska klyftorna ökar och åtta män äger lika mycket som halva jordens befolkning. I ett land där inkomstklyftorna har ökat mest sedan 1990-talet i hela OECD, men nedskärningar skylls på flyktingarna. I en tid där det dör 16 000 barn under fem år varje dag, de flesta av sjukdomar som går att förebygga som lunginflammation, diarré och malaria. I en tid där vi satsar på militär upprustning samtidigt som en miljon barn per år dör redan under sin första dag i livet.

Vi lever i ett land där en allt mindre konkurrenskraftig kärnkraft räddas ytterligare årtionden av regeringen genom nya subventioner och politiska beslut om förlängd livslängd, sju år efter att kärnkraften skulle ha varit avvecklad. I en tid då 700 nya vindkraftverk som skulle ge lika mycket el som en större kärnkraftsreaktor och täcka fem procent av Sveriges årliga elförbrukning stoppas av regeringen för att militären vill öva just där.

Vi lever i en tid där en ofattbar mängd djur stängs in i trånga fabriker, tvångsinsemineras, separeras från föräldrar och barn och fråntas livet i unga åldrar bara för att det finns en massa människor som tycker det är gott att äta dem, deras barns mjölk och deras ägg.

Vi lever i en tid där frihetliga och gröna idéer, frågeställningar, lösningar, krafter och partier behövs mer än någonsin, men i stort sett bara rödbruna, blåbruna och brunbruna idéer diskuteras. Vi lever i ett land där det parti som har grönt i sitt namn prioriterar ”regeringsduglighet” framför att vara en grön kraft och föra ut grön politik, idéer och frågeställningar. I ett land där frånvaron av ett parti som står upp för de gröna idéerna börjar bli outhärdlig.
Nästa vecka kongressar partiet som hellre utplånar sig självt än blir den gröna röst som Sverige och världen så väl behöver. Det är smärtsamt att beskåda.