På en banderollen står det ”Refugees go home!”. Ett tjugotal nazister gör Hitlerhälsningar och skanderar ”Ut med packet!”. Lite tidigare hade människor samlats på Mynttorget i Gamla stan i Stockholm i en manifestation för rätten till asyl. Syftet var att uppmärksamma hur den nya lagen drabbar de ensamkommande barnen och ungdomarna. De ville försöka få de ansvariga politikerna att förstå att Afghanistan inte är ett säkert land att skicka tillbaka någon människa till. Att Migrationsverkets åldersuppskrivningar av de ensamkommande inte är rättssäkra. Att även en artonårig ensam ungdom behöver ett nätverk att stödja sig på för att kunna klara sig i det nya landet.

”Ut med packet!” skanderar nazisterna och gör Hitlerhälsningar. En rökbomb kastas in i folksamlingen. Som om det här vore en uppgörelse mellan olika firmor och huligangäng i samband med en fotbollsmatch. Men folksamlingen består inte av några andra än ensamkommande ungdomar själva och engagerad personal som känner till deras situation. Detta händer i Stockholm i maj 2017 och nazisterna tillåts sprida hets, hot och hat.

Det är den politiska depressionens tid för oss som eftersträvar en human och solidarisk politik. Nazister och högerextrema partier får mer och mer stöd trots att gränserna stängs mot flyktingar i nöd, trots att människor dör i konflikter eller på väg till en plats i världen där de hoppas kunna ha livet i behåll. Vi firar det som en seger i det franska presidentvalet när en fascistisk ledare ”bara” får elva miljoner röster. Den valda presidenten Macron får tjugo miljoner av medborgarnas röster. Att sexton miljoner avstår från att rösta och att sex miljoner röster är blanka är ett tydligt tecken på vår politiska tids depression. Men att fascister inte vinner det valet är ändå en seger i sammanhanget.

Jag minns åren 2004–2006 då vi kämpade för en amnesti för de tusentals papperslösa och faktiskt lyckades genomföra det. Påskuppropet, även kallat påskupproret, samlade 157 000 namnunderskrifter som lämnades till dåvarande migrationsminister Barbro Holmberg.

Tiotusentals människor samlades i flera stora demonstrationer vid flera tillfällen över hela landet. Under den sista och största demonstrationen i september 2005 samlades över 20 000 människor samtidigt i tiotals städer i Sverige. Detta resulterade i att 17 000 människor fick uppehållstillstånd och ännu fler fick permanent uppehållstillstånd när deras tillfälliga tillstånd hade gått ut.

En framstående antirasist och asylrättsaktivist, som var med då och som alltid var hotad av nazister och fick gå med flera livvakter på grund av sitt engagemang, är i dag minister och förespråkar fotboja till papperslösa. Ytterligare ett tecken på vår tids politiska depression.

Vi såg ingen stor opinion för kampanjen i början då heller, men på ett magiskt sätt kom rörelsen till liv. Alla som var för en medmänsklighet och ett juste samhälle för alla fick ett forum. Vi såg även engagemanget i Refugees welcome-rörelsen hösten 2015. Och i alla de rörelser som kämpar för allas lika värde trots den politiska depressionen. Vi står inte ut men vi kommer aldrig att sluta kämpa. Och vi kommer att vinna.