Allt det här hatet, var kommer det ifrån? Är det på riktigt?

Jag går på Kungsgatan och passerar en man i 35-årsåldern (jag har egentligen ingen aning om hur gammal han var, men jag vill inte förolämpa honom genom att påstå att han var äldre än så). Han pratar i mobil men lägger snabbt på, kommer fram till mig och promenerar med mig en bit längs vägen.

Jag blir lite nervös, eftersom man aldrig vet med folk hur de kommer bete sig, men min oro var helt obefogad. Han vill bara framföra att han tyckt mycket om mig som politiker, att han tycker jag borde komma tillbaka och att han är väldigt oroad över allt hat i samhället. Han berättar om sina vänner som enligt honom kan ösa ur sig vilka oförskämdheter som helst om grupper av människor de inte gillar. Ibland kanske han orkar säga ifrån, oftast inte. Det blir så mycket tjafs.

Jag mötte en gång en expert på non-violent communication, ickevåldskommunikation, i en praktisk situation. Det var ett tillfälle då aggressioner väldigt lätt skulle kunna ha uppstått, men med hennes sätt att agera uteblev de helt. Vi gick alla som fromma lamm därifrån och kände oss knappt ens upprörda. Det var oerhört imponerande och jag har fortfarande inte förstått hur det gick till. Duktiga krogvakter är inte sällan självlärda experter på ickevåldskommunikation.

Sen tänker jag på terrordådet vid Åhléns och hur det tycktes ta fram de allra bästa sidorna hos människor. Även om händelsen hade sin grund i hatet så var reaktionerna allt annat än hatiska hos de flesta människor.

Å ena sidan hatet, det vi ser varje dag på nätet, det vi hör på fikarasterna eller släktträffarna, det vi möter i vår mejlbox varje gång vi gjort något uppmärksammat utåt. Det riktar sig åt alla håll, mot muslimer, mot invandrare generellt, mot politikerna, mot rasisterna, mot kvinnor, mot män, mot barn, mot föräldrar, mot cyklister, mot bilister – ja, det finns till och med folk som ägnar sig åt att hata hatet och hatarna.

Å andra sidan det godhjärtade, bevisen på omtanken om våra medmänniskor, som vi ser varje gång det faktiskt är på riktigt.

Är det två olika grupper av människor, de hatande och de godhjärtade? Jag tror inte det. Jag tror istället att vi har lite av båda i oss, och det vi vattnar och göder är det som tar överhanden. Detta kan förändras från dag till dag. Att hat föder hat vet vi sedan urminnes tider. Aggressivt beteende skapar en motreaktion och en ovilja att förändras, medan försök till förståelse och dialog skapar förutsättningar för förändring.

Om vi vill att något ska förändras är det alltså sannolikt inte den bästa metoden att möta det med aggressioner, ilska, förbud, utfrysning eller hat. Det gäller oavsett om vi vill motarbeta rasism, patriarkala strukturer, feminism eller islamism. Visst är det kul att sätta folk på plats med ilskna, smarta kommentarer ibland. Men kom ihåg: att försöka förstå någon istället för att bli spontanförbannad behöver inte betyda att man håller med. Vi kunde alla ha något att lära av experterna på ickevåldskommunikation.

Maria Wetterstrand, Grön samhällsdebattör, före detta språkrör för MP och fristående krönikör för Syre