Dreamfilm liknar Netflix, fast i blått och vitt och mer överskådligt upplagt. Man kan se att åtta miljoner har sett Walt Disneys Frost och nästan 31 000 har sett TV4s Halv åtta hos mig. Strömmat, precis som på Netflix. Man laddar inte ner utan bara tittar. Men till skillnad från Netflix är det gratis och upphovsrättsinnehavarna får alltså inte betalt.

I tisdags dömdes fyra personer för att ha drivit Dreamfilm. De får fängelsestraff på sex till tio månader och ska betala ett skadestånd på 1 300 000 kronor plus ränta. Målsägandeombudet Henrik Pontén är nöjd med att det blev hårda straff med svenska mått mätt, säger han till Dagens Nyheter.

Tittarna har hittills inte behövt oroa sig för rättsliga följder. Men i slutet av april föll en annan dom, i EU-domstolen, som kan ändra på den saken. Det var en holländsk försäljare av mediespelare som dömdes för att mediespelaren levererades med appar som länkar till piratstreamingsajter. I den domen sägs att även den som använder en sajt som Dreamfilm kan begå ett brott.

Den upphovsrättsliga frågan är en sida av saken – det är knappast små oberoende kulturskapare som har något att vinna på att de stora elefanterna kräver hårda straff och skadestånd när folk tittar gratis på något de redan har tjänat miljoner och miljarder på.

En annan och mycket allvarligare sida är hur sådana lagar påverkar samhället och oss. Vill man hålla människor borta från en viss typ av tjänster på nätet finns två vägar att gå, och båda är problematiska. Man kan tekniskt blockera vissa sajter, vilket kräver att den som levererar internetuppkopplingen blir ansvarig för innehållet, ungefär som om teleoperatören skulle bära ansvar för vad som sägs i telefon. Eller som när Bredbandsbolaget i februari dömdes att blockera The Pirate bay. En sådan ordning ger mediejättarna makt över nätet, det blir mindre av en allmänning, mer av ett inglasat köpcenter för konsumtion av betaltjänster.

Det andra sättet är att kräva av oss själva att vi ska hålla oss borta. Veta skillnaden mellan Netflix och Dreamfilm och i osäkra fall till exempel använda checklistan på Film- & TV-branschens samarbetskommittés hemsida upphovsrätt.nu. Är språket på sajten taffligt och felstavat? Är sajten ”nerlusad med reklam”? Är bildkvaliteten usel? Finns det filmer som inte har haft biopremiär än? Är det gratis? Då ska man fatta själv.

Polisen förmanar på Facebook: se domen mot det nederländska företaget som en ögonöppnare och börja använda lagliga streamingsajter! Och enligt Jan Rosén, professor i civilrätt, har vi som privatpersoner ”ett relativt tungt ansvar” för att veta vad det är för sajter vi strömmar filmer från. Trots att till exempel Dreamfilm är en ganska sparsmakad sida på rättstavad engelska och med en enda reklambanner. Filmernas bildkvalitet har jag inte testat, men är den så dålig som Film & TV-branschen hävdar borde konkurrensen inte vara ett problem.

En vuxen, internetvan person kan nog ändå gissa. Men alla som rör sig på internet är inte vuxna, och även vuxna har vitt skilda möjligheter att bedöma vilken sorts sajt de har på skärmen. Nu ska det i och för sig krävas att man har använt piratsajten medvetet för att straff ska kunna utdömas. Men hur bevisar man att det var, eller inte var, medvetet? Om du får en länk av en vän som vill tipsa om en sevärd film, ska du våga klicka på den?

För att alls kunna visa att någon har använt en piratstreamingsajt behöver polisen uppgifter om personens aktivitet på internet. Det blir ännu en lag som tvingar fram omfattande övervakning för att bevisa bagatellartade brott. Även om Walt Disney inte får betalt när man ser Frost gratis är det ingen svår förbrytelse. Inte jämfört med att underminera integriteten på vår största kommunikationsväg.