Växthusen i Almería i södra Spanien förser hela Europa med frukt och grönsaker – en industri som skapat otaliga jobb de senaste decennierna. Men ett fåtal stora aktörer dominerar marknaden och tar den största delen av vinsten. Resultatet blir att jordbrukarna har små marginaler och många av arbetarna lever på knappa löner, med migrantarbetare som den mest utsatta gruppen.
Almería i sydöstra Spanien är den del av Europa som har flest soltimmar per år. Det ökenlika landskapet med de karga bergen kan verka ofruktsamt – och det är inte konstigt att en rad olika spagettivästernfilmer spelats in just här – men i själva verket har här utvecklats en industri som ger frukt och grönsaker till hela Europa. Närmare 30 000 hektar i området är täckta av växthus efter växthus som radar upp sig och bildar ett landskap av plast som till och med har fotograferats av Nasa från rymden. Då dessa glänsande plasttak i stort sett är det enda som syns från luften har hela bukten Campo de Dalias fått smeknamnet El mar de plástico – plasthavet.
Systemet har vuxit fram med start under 60-talet och har de senaste årtiondena blivit allt mer industrialiserat och avancerat, med bland annat droppbevattning för att använda de knappa vattenresurserna maximalt. Men arbetsresurser krävs det desto mer av – ett intressant undantag från den generella tendensen att jordbruket blir alltmer mekaniserat. De växthusodlade grönsakerna ger varje år jobb till uppemot 200 000 personer och utgör uppemot 90 procent av alla jobb i detta område – i sig en räddning för den provins som tidigare var den fattigaste i Spanien.
”Jag tror att många konsumenter inte är medvetna om det när de köper ekologiskt. De tror att allt är ok.”
Jordbrukssektorn i Almería omsätter drygt 2 miljarder euro varje år. 35 procent av detta står nio storföretag för, med en omsättning på totalt cirka 700 miljoner euro.
Ett fåtal starka aktörer betyder också en prispress på de omkring 14 000 jordbrukarna i trakten, vilket i sig leder till låga löner för många i sektorn. De som har sämst villkor är migrantarbetare utan papper, vilka omskrivits i en rad tidningsartiklar som tar upp hur några av dem lever på övergivna bondgårdar utan rinnande vatten och med osäkerheten i att inte veta om de har jobb nästa dag.
Ekologiskt inte fläckfritt
Efter en resa genom det nästan overkliga landskapet med hav på ena sidan, kala berg på den andra och växthus på varje platt yta som man kan hitta däremellan träffar jag José Angel Navarro. Han har länge jobbat som jordbrukstekniker i området och jobbar numera för CAAE, den spanska motsvarigheten till svenska KRAV, med att certifiera ekologiska odlingar. Han har lovat att berätta mer om hur jordbrukssektorn fungerar här och också att visa mig runt bland växthusen.
Han berättar att regionen står för 50 procent av den totala arealen ekologiskt jordbruk i Spanien, en industri som har exploderat det senaste decenniet och numera täcker en miljon hektar (motsvarande en tredjedel av Belgiens yta) bara i denna region.
Men kontrollerna som CAAE gör riktar bara in sig på ekologi, och inte på arbetarvillkor, något han gärna skulle ändra på och som det också finns arbetsgrupper som jobbar på.
– Jag tror att många konsumenter inte är medvetna om det när de köper ekologiskt. De tror att allt är okej, säger José Angel Navarro.
707 € per månad är den lagstadgade minimilönen i Spanien. Men många papperslösa migrantarbetare får mycket mindre än så.
Han menar att det ekologiska är framtiden, och att ett bra sätt att förbättra villkoren i branschen är att försöka ta bort mellanhänderna, att göra slutkonsumenterna mer medvetna och att bjuda in inköparna att besöka odlingarna, något som vissa gör redan i dag.
– I bland annat Schweiz har de blivit mycket medvetna om social hållbarhet, säger han.
Men arbetsförhållandena är en känslig fråga att prata om i Almería. Viljan att prata med journalister är låg, det märker jag vid flera tillfällen. En frivilligorganisation bollar mig runt till olika chefer som inte vill prata, tills jag tröttnar. Andra vill inte prata eller vara med på bild.
Erfarenheterna är dåliga. Folk har förlorat sina jobb efter hårt vinklade artiklar. Fokuset i media blir oftast på de mest extrema missförhållandena längst ner i produktionskedjan, medan roten till problemen är mer komplex än så och handlar om hela distributionskedjan, där stora kooperativ är vanligt förekommande aktörer som sätter en hård prispress på jordbrukarna.
Hårt pressade priser
Auktioner är ett annat vanligt sätt att sälja grödorna. Vi åker ut till en av hallarna där auktionerna äger rum varje dag. Inne i hallen står lådor efter lådor med olika paprikor och tomater. Ett antal agenter som jobbar åt köpare går omkring och tittar på grönsakerna och de samlas sedan i en sal där auktionen startar. Digitalt och i ett högt tempo ger de sedan sina bud. De ligger långt under priserna i de svenska butikerna, de flesta under en euro.
Vi pratar med en av försäljarna i hallen. Juan Navarro Navamar är arg över de låga priserna.
– Det är de stora kedjorna som bestämmer priset! Mercadona, Carrefour … De köper till det priset de vill ha. Köparna samlas här innan och gör upp om priset! Så ska det inte gå till!
Men han föredrar ändå att sälja på auktion än att ansluta sig till de stora kooperativen, vilket han menar är ett ännu sämre alternativ.
– Där säljer du till en kedja först. Sedan får du priset efteråt, ett som de har bestämt! säger han.
Vi åker vidare och José förklarar att de låga priserna inte avspeglar sig i det slutliga priset i affärerna runtom i Europa. I vintras chockhöjdes till exempel priserna på sallad och flera andra grönsaker till följd av oväder och snö i Medelhavsområdet.
”Det som stör mig mest är att de utnyttjar dem som inte har papper. Kontrakten är osäkra och många gånger är det dagsanställningar som gäller.”
– Slutpriset blev högt, men det kom inte producenterna till godo, säger han.
Flera organisationer har påpekat detta förhållande många gånger och i februari i år anmäldes mellanhändernas uttag av ockerpriser till spanska jordbruksverket för en närmare utredning kring eventuella kartellbildningar.
Jordbruksorganisationen COAG redovisar varje månad ett prisindex, IPOD, där skillnaden mellan ursprungspriset och slutpriset i butik visas. I mars månad var zuccinin ett slående exempel, där priset till jordbrukaren låg på 0,21 euros per kilo, medan butikspriset låg på 1,90 – med andra ord en ökning på 805 procent. (Det kan jämföras med priset i Sverige som ofta ligger på omkring 30 kronor eller mer.)
– Det är mot all logik! Det fanns knappt någon sallad … Producenterna borde få mer betalt i sådana situationer, säger José.
Center för papperslösa
Vi åker runt i El Ejido, ett av de mest växthustäta områdena i Almeríaprovinsen. Gatorna kantas av enorma växthus på rad, ofta konstruerade av enorma plastskynken – en stor sidindustri i detta område. Men människor ser vi knappt några. På håll ser man någon enstaka som verkar vara på väg till sitt jobb. Vi passerar ett center som hjälper invandrare utan papper på olika sätt. Det visar sig vara just den organisation som jag inte lyckats prata med tidigare.
I väntrummet småpratar jag med ett par män som är från Marocko. De säger att de varit här i fyra år. De jobbar och tycker att det är bra. Lönen verkar de lite mindre nöjda med. Mycket mer än så hinner vi inte säga innan vi får en pratstund med en i personalen. Men han vill inte medverka i tidningen med namn, utan hänvisar till sina chefer. Så är policyn, förklarar han.
”Många här är rädda”
Vi åker vidare och lägger märke till att människor går in och ut ur något som först verkar vara ett bostadshus. Men det visar sig istället vara en svart matvaruaffär.
– Många här är rädda för att ta sig in till stan och handla i butikerna där. De har inga papper och är rädda att polisen ska ta dem, säger Bilal El Aaslaoui som driver den oregistrerade butiken.
Huset ägs av hans pappa som själv tidigare var en av migrantarbetarna här. Numera har han flyttat in till stan, men Bilal har använt det övergivna huset för att skapa sig ett jobb.
– Jag studerade till bilmekaniker, men tyckte inte om det och hoppade av, säger han.
”Denna form av slaveri sker överallt där det finns ett industrialiserat jordbruk som detta.”
Numera köper han in de nödvändigaste matvarorna och tar med sig i bilen för att sedan sälja här. Han har många kunder och uppskattar att det kan finnas 200–300 invandrare utan papper här. Han har hört mycket om dåliga arbetsvillkor.
– Det som stör mig mest är att de utnyttjar dem som inte har papper. Kontrakten är osäkra och många gånger är det dagsanställningar som gäller. Den som får en vecka eller mer har tur, säger han.
Det är vid rondellerna vid stora vägen som arbetarna brukar samlas på morgnarna och den som behöver arbetskraft kommer dit och väljer ut dem som de behöver för dagen. Några rättigheter är inte lätta att påpeka för de som inte har papper. Av samma skäl är det inte många som vill prata med journalister.
– De bara accepterar det som chefen säger, berättar Bilal El Aaslaoui.
Facklig kamp
Vid ett senare tillfälle pratar jag med Spitou Mendy, talesperson för fackföreningen SOC-SAT som representerar lantarbetarna och dagarbetarna i Andalusien. De driver hundratals anmälningar från personer som inte själva vågar konfrontera sina arbetsgivare då de blivit utan betalning eller fått långt under den lagstadgade minimilönen, som redan den är låg och svår att leva på. I år höjdes den med 50 euro till 707 euro per månad eller 23 euro per dag.
– Det är djungelns lag som gäller. Antingen vet de inte att de har rätt att anmäla eller så är de rädda att deras chef ska anmäla dem till polisen så att de blir utvisade, säger han.
Han berättar hur många hamnar i ett slags moment 22 där de kämpar för att hitta ett officiellt jobb, för efter tre års bevisat arbete i landet kan du få uppehållstillstånd. Men utan papper är det svårt att få ett riktigt jobb, så det blir som en ond cirkel där många lever i så kallade chabolas – övergivna lantbrukshus eller skjul som många gånger saknar det mest grundläggande, som tillgång till vatten.
”Vi måste höja rösterna och upplysa konsumenterna. De stora matvarukedjorna som köper in frukt och grönt måste börja ta ansvar …”
– Denna form av slaveri sker överallt där det finns ett industrialiserat jordbruk som detta. Roten till det hela är de multinationella företagen som säljer grönsaker till hela Europa. Det är bara de som tjänar på det, och de som är sämst behandlade är jordbruksarbetarna utan papper, säger Spitou Mendy.
Han menar att det enda sättet att lösa situationen är att höja rösten.
– Alla vet att detta sker. Ändå låtsas många som ingenting och låter det ske. Vi måste höja rösterna och upplysa konsumenterna. De stora matvarukedjorna som köper in frukt och grönt måste börja ta ansvar och ställa frågor och betala ett rättvist pris.
