Den bruna trädörren utgör en stark kontrast mot både snön och den bländvita fasaden på huset i det lilla tornedalska samhället Juoksengi.

Jag knackar på, men trots min signal förblir dörren stängd. Det hinner nog gå en minut innan det slår mig att dörrarna i Tornedalen oftast står olåsta och att de flesta husägarna låter folk komma och gå som de vill. Utan knackningar.

Mina tankar avbryts när dörren till slut slås upp – och Urpo Taskinen ställer den högst väntade frågan:

– Du är inte från Tornedalen, va?

Efter klimatångesten

Urpo delar det lilla trähuset med sin sambo Tarja och deras hund Misha.

Klimatfrågan har alltid tagit stor plats i Urpos liv, inte minst genom hans arbete för Naturskyddsföreningen.

1992 skrev han grunden till det som blev IOGT-NTOs miljöpolicy och några senare gav han ut en bok som fick titeln Miljöbok. Och 1996, under en konferensresa till Nairobi, beslutade sig Urpo för att hemresan till Sverige skulle bli sista gången han satte sin fot på ett flygplan. 21 år senare finns det inget som tyder på att han inte kommer att infria det löftet.

– Att jag skulle flyga händer bara inte, säger Urpo Taskinen.

”Jag bestämde mig för att göra det här resten av livet. Jag ska göra det jag kan för att påverka den här frågan ur alla olika vinklar.”

Men det är under det senaste decenniet som hans klimatarbete har nått en ny nivå. För ungefär tio år sedan tog Urpo del av Al Gores dokumentär En obekväm sanning och Mark Lynas böcker Oväder och Sex grader som alla gjorde ett starkt intryck på honom.

Han drabbades av något han själv beskriver som klimatångest. Efter flera månader av sömnlösa nätter fattade Urpo ett beslut som har kommit att förändra hans liv.

– Jag bestämde mig för att göra det här resten av livet. Jag ska göra det jag kan för att påverka den här frågan ur alla olika vinklar.

Urpos främsta verktyg i den kampen har blivit cykeln och senare velomobilen.

2009 gjorde han sig av med sin sista bil och började cykla. Över allt. Urpo och Tarja gjorde bland annat en flera hundra mil lång färd genom Ryssland och Urpo hade till och med planer på att tillsammans med en bekant cykla till Kina för att försöka prata klimatpolitik med landets ledare, men drömresan fick ställas in på grund av några elaka hemorrojder.

Frälst velonaut

När Urpo hade klarat sig utan bil i några år hörde han talas om velomobilen – och till slut fick han chansen att testa en. Då fanns det ingen återvändo.

– När man väl provar en velomobil blir man frälst, säger Urpo.

2014 köpte han och Tarja sina första velomobiler.

Den aerodynamiska formen gör att velomobilerna liknar små sportbilar av riktigt gammal modell. När Urpo kryper ned i sittbrunnen behöver han inte bekymra sig om någon obekväm sadel. Här sitter han både skönt och tryggt, skyddad från såväl väder och vind som medtrafikanter.

– Det är oerhört bekvämt.

Sedan Urpo blev velonaut – ja, så heter det faktiskt – för tre år sedan har han trampat en bra bit över 20 000 kilometer. Han har varit runt i Sverige och Finland och åkt på semesterturer till Nordnorge. En annan gång tog han velomobilen till Tallinn där han mötte upp sin son – och 2015 blev det en uppmärksammad resa till det internationella klimattoppmötet i Paris.

Då försökte Urpo slå följe med deltagarna i stafetten Run for life som började i Kiruna och avslutades i Paris. Dessvärre fick Urpos velomobil mekaniska problem och han tappade bort löparna mellan Stockholm och Norrköping. Han kom i kapp dem i Hamburg, men sedan gick ett kugghjul i velomobilen sönder och då skiljdes Urpo och stafetten åt för gott.

Tar vara på maten

Intervjun börjar lida mot sitt slut när Urpo frågar om jag inte vill stanna på lunch. Jag tackar ja och Urpo börjar duka fram bröd, smör, mjölk – och till min förvåning också hönssoppa. När jag frågar hur han ser på köttproduktion och dess miljöeffekter skiner han nästan upp innan han börjar förklara:

– Vi är inte vegetarianer i det här huset. Varför inte? För att vi är landsbygdsbor och värnar den lokala butiken.

Jag tittar ut genom fönstret och ser Rautilas livs som ligger kanske 100 meter bort. Där handlar Urpo och Tarja i stort sett all sin mat. Dels för att säkra affärens överlevnad, dels för att se till att så få varor som möjligt slängs.

Oftast kilar de bort till butiken tio minuter innan den stänger. Då rensar de hyllorna på mjölk, bröd och kött som är på väg att passera bäst före-datumet och därför reas ut till halva priset.

I stället för att kastas bort hamnar maten i Urpos frys.

– Allt du ser här på bordet är begagnat, säger han samtidigt som han smörar en bit av det finska rågbrödet.

– Mjölk håller två veckor efter utgånget datum. Och fil håller tre månader, fortsätter Urpo.

Tre månader?!

– Jajamän.

Lättare än vanlig cykel

I Juoksengi ligger snötäcket fortfarande tjockt och det innebär att velomobilen för det mesta står parkerad. På vintern cyklar Urpo bara kortare svängar, men han velomobilar under hela barmarksperioden och cyklar då ofta på tjänsteresor inom Norrbotten.

Det kan innebära dagsturer till exempelvis Luleå eller Piteå nere vid kusten. Under de 18 milen till Luleå håller Urpo en snittfart på ungefär 30 kilometer i timmen. Med en paus inräknad tar resan sju timmar – och Urpo hävdar envist att den inte ens är ansträngande.

– En av de vanligaste frågorna jag får är om det inte är jobbigt, men då säger jag nej. Vid 30 kilometer i timmen kräver en velomobil mindre än en tredjedel så mycket energi som en vanlig cykel.

Desto tyngre tycker Urpo att värdet av hans handling är. Dels för att han räknar med att hans cyklande sparar ungefär ett ton koldioxid varje år, dels för att det skickar starka signaler till andra människor. Inte minst det faktum att Urpo lyckas vara bilfri i ett så glest befolkat län som Norrbotten.

– Om det går att göra här, tänk vad du kan göra i Stockholm med lite stadsplanering. Det här är en symbolhandling, men den visar samtidigt något som är fullt möjligt att göra i dag.