Infångning och lagring av koldioxid, CCS, har blivit alltmer uppmärksammat sedan Parisavtalet trädde i kraft. Tekniken beskrivs av vissa som ett nödvändigt måste, andra hävdar att den för med sig många risker. Bland annat går fokus och resurser från en verklig omställning mot ett förnybart samhälle.
Efter klimatmötet i Paris har debatten kring koldioxidlagring ökat. Faktum är att de flesta av IPCCs scenarier räknar med tekniken för att klara 2-gradersmålet, och många forskare menar att den är helt nödvändig.
– Ska man vara realistisk så är det nog så att CCS behövs. Om man väljer bort det så innebär det att de fossila bränslena måste lämnas kvar i marken. Och de länder som sitter på stora tillgångar verkar inte vara så intresserade av det, säger Filip Johnsson, professor i uthålliga energisystem på Chalmers.
Förra året skrev han en rapport om tekniken för regeringskansliet, och den kom fram till att tekniken behövs såväl globalt som för basindustrin i Sverige, det vill säga järn- och stål, cement, raffinaderi och petrokemisk processindustri.
– Det är svårt att undvika om vi vill nå målet att industrin ska ha nollutsläpp år 2050. Inom stålindustrin finns visserligen ett alternativt spår där stål utvinns från järnmalm med hjälp av vätgas, men det är mycket som ska på plats innan man når dit, säger Filip Johnsson.
Men CCS-tekniken (carbon capture and storage) står inför stora utmaningar. EU är beredd att satsa miljardbelopp, och har också skapat ett finansieringsprogram för kommersiella demonstrationsprojekt. Men hittills har det inte lyckats utvecklas i den takt man räknat med, och det finns i dagsläget ingen fullskaleanläggning i Europa. I hela världen finns 22 storskaliga projekt, enligt Global CCS Institute.
Just att tekniken inte kommit längre är en av de brister som brukar tas upp av kritiker. Klimatforskaren Kevin Anderson, gästprofessor vid Uppsala universitet och chef på Tyndall Center for climate change research i Manchester, har skrivit flera debattartiklar om CCS och BECCS (bio energy carbon capture and storage), bland annat i Science och New Scientist. Där tar han bland annat upp problematiken med en teknik som aldrig testats i stor skala.
”Om vi förlitar oss på dessa och de inte utvecklas på bred front eller misslyckas med att ta bort koldioxid från atmosfären på de antagna nivåerna kommer samhället att vara låst till en högtemperatur-väg” konstaterar han i artikeln i Science. Han har räknat ut att om vi fortsätter på vår inslagna väg skulle vi i mitten av nästa sekel behöva suga upp lika mycket koldioxid som havet tar upp i dag, och en yta stor som två Indien skulle behöva odlas för biomassa, vilket leder till ökad konkurrens om marken.
– Det här skulle vara större än något som människan har gjort någonsin i historien. Det är mycket större än hela fossilbränsleindustrin med olja, kol och gas tillsammans. Jag anser att det här är helt orealistiskt, och det är ofattbart farligt att vi förlitar oss på det, säger han i en intervju med Svt.
Intresset från kol- och oljeindustrin för denna teknik är uppenbar, då den kan ge aktörerna en möjlighet att fortsätta med sina verksamheter. Det visade sig bland annat i slutet av mars då det hölls en utfrågning i Europaparlamentet med paneldebatt kring var CCS står i dag. Medorganisatör var Zero emissions Platform, en paraplyorganisation med med lemmar som oljebolagen Statoil, Shell och BP, men även andra aktörer som den norska energimyndigheten och den norska miljöorganisationen Bellona.
Just risken för att samhället låser in sig i ett system med fossila energikällor har bidragit till en tveksamhet från miljörörelsens sida.
– Det finns en stor risk att tekniken används för att greenwasha kolkraftverk och annan ohållbar verksamhet. Ett exempel på det är ju Vattenfall som byggde nya kolkraftverk i Tyskland med ursäkten att de var ”CCS ready”. Och nu står de där och puttrar ut koldioxid, säger Em Petersson, ansvarig för klimat och energi på Greenpeace Sverige.
Men Em Petersson medger att frågan är komplicerad. Greenpeace tycker till exempel att teknik som fångar koldioxid ur luften – till skillnad från de punktutsläpp som sker vid exempelvis ett värmeverks skorstenar – kan vara ett bra komplement i framtiden.
–Men att bryta kol är en sådan stor miljöbelastning att det aldrig kan bli okej, säger Em Petersson.
Greenpeace menar också att det fortfarande finns för mycket frågetecken kring själva lagringen.
– Det finns ett behov av att använda sig av försiktighetsprincipen. Forskningen kring infångandet har kommit ganska långt, men kring lagringen råder det fortfarande osäkerhet. Det behövs bevis på att det fungerar innan man kan börja med detta i större skala, säger Em Petersson.
Men Filip Johnsson menar att det inte är den största utmaningen.
– Man har bra koll på geologin, och under havsbotten i Nordsjön är det väldigt lite som talar för läckage. Men man kan aldrig säga att det inte kan uppstå några problem, och kanske är det därför som den sociala acceptansen är låg, framför allt för att lagra under landområden, säger han.
