På Socialdemokraternas partikongress för några helger sedan beslutades att arbetet för en individualiserad föräldraförsäkring ska påskyndas under nästa mandatperiod, och en helt ny och moderniserad föräldraförsäkring ska utarbetas, i jämställdhetens namn. Vad denna nya försäkring ska innebära mer än en uppdelning i 50/50 är än så länge oklart. Vad som däremot är helt klart är att en sådan fördelning riskerar att bli motsatsen till individuell och slå mot dem som redan nu lever i de mest ojämställda relationerna, eftersom det blir omöjligt för den enskilda föräldern att ensam klara omsorgen om barnet tills det fyller ett år och kan börja på förskola, om föräldern bara kan få ut 240 dagar, det vill säga 8 månader, av de 480 som föräldraförsäkringen innebär i dag.

Visst kan man tycka att människor som skaffar barn ihop också borde vara hemma med sina barn lika mycket. Men verkligheten ser inte alltid ut på ett sätt som gör det till en bra eller ens möjlig lösning, och alla familjer har olika förutsättningar både när det gäller ekonomi och funktionalitet.

Hur hjälper det jämställdheten att familjer där den ena parten tjänar mer än den andra tvingas gå på föräldraledighet trots att det kan innebära exakt den minskning i inkomst som välter lasset? Att säga att det bara rör sig om några tusenlappar och att man måste prioritera är så medelklassigt och verklighetsfrånvänt att det knappt förtjänar att bemötas.

Hur hjälper det jämställdheten när den ena föräldern plötsligt kan vägra ta ut sin ledighet och därmed lämnar den andra föräldern utan vare sig föräldrapeng eller möjlighet att arbeta under fyra månader? Relationer är ojämlika, förhållanden tar slut, och många är de föräldrar som inte bryr sig nämnvärt om vare sig sina barn eller partners ekonomiska autonomi.

Hur hjälper det jämställdheten att den mest uppenbara lösningen för ogifta par som inte vill eller kan dela lika blir att inte begära delad vårdnad? En person som föder barn får vårdnaden per automatik, men barnets andra förälder måste aktivt godkännas av den födande som vårdnadshavare. Hur hjälper det jämställdheten när den ena föräldern får ekonomiska incitament att neka den andra vårdnad?

Det finns förstås lösningar. En är att utöka barnomsorgen så att barn kan börja på förskolan innan de är ett år, precis som i andra länder med mindre generös föräldraförsäkring, så den ena förälderns dagar räcker fram tills dess.

En annan är att utöka föräldraförsäkringen så att varje vårdnadshavare får ett år var, och göra så att alla dessa dagar kan tas ut gemensamt, så kallade dubbeldagar, istället för de ynka 30 som dagens system tillåter. På så vis kan varje förälder individuellt ta hand om barnet tills det är ett år gammalt, oavsett om den andra vill eller kan ta ut sina dagar, och samtidigt ökar chansen att pappor tar ut fler dagar under det första året när han kan göra det ihop med mamman, som av naturliga skäl oftast tar första tiden.

Det goda syftet får inte överskugga de ohållbara situationer som riskerar att uppstå om vi försöker skynda fram jämställdhet, och individuell föräldra-
försäkring måste vara just individuell och inte partnerberoende.