Prideparaden 2016. Där gick festande flator och dansande bögar. Där yrde glittret runt ekipagen. Där var Ebba Busch Thor – ledaren för det kristdemokratiska parti som fram till 2012 ville tvångssterilisera den som genomgick en könskorrigering. Hon strålade i sensommarsolen och log mot kamerorna. Det gjorde inte Mia Mulder.

– Alla var glada, medan våra transvänner tog sina liv, säger hon.

Där och då föddes en vilja att återerövra den radikala kamp för människors rättigheter hon tyckte att Pride hade varit, men inte längre var. Hon och några vänner som kände likadant gick samman och bildade Transförsvaret.

Ockupation som metod

Vad göra? Köpa en båt och smuggla hormoner till Ryssland, där de blivit svåra att få tag på för den som behöver en könskorrigerande behandling? För komplicerat, kände de och blickade istället mot ett av hbtq-historiens mest omskrivna ögonblick. De skulle ockupera Socialstyrelsen. Precis som Jonas Gardell och andra hade gjort 1979 när de fått myndigheten att stryka homosexualitet från listan över psykiska sjukdomar.

En måndag i november hände det. Ett 70-tal aktivister tog sig in på Socialstyrelsens kontor. De åt pizza, läste poesi. Framför allt framförde de sina krav: Förkorta väntetiderna för transvård. Sänk åldersgränsen. Ge asylsökandesamma rätt till transvård som svenska medborgare. Med mera. Tidningar skrev och kampglöden växte.

– Ockupationen blev en enorm seger för oss. Det var så många som kände ”yes, det händer något, jag är inte ensam”. Speciellt på landsbygden, för holy shit vad alla satsningar är i städer när det gäller transfrågor, säger Mia Mulder.

Men från statsråd och riksdagsledamöter var det tyst, trots åtskilliga försök från transaktivisterna till dialog. Och den allra mörkaste av verkligheter trängde sig på.

– Bara i år är det två personer i min vänskapskrets som tagit sina liv. Nästan alla känner någon som gjort det.

För långa väntetider

Till stor del är det väntetiderna på transvård som skördar offer, menar Mia Mulder. Hur länge en måste vänta på könskorrigerande behandling varierar över landet, men processen är lång och kantad av byråkrati och närgångna frågor från läkare. Ett skäl till långsamheten är viljan att undvika att människor ångrar sig.

– Det är förståeligt. Men det är så extremt få som ångrar sig. Och det är lika många i länder som inte har några väntetider. Att någon ångrar sig har inte med osäkerhet att göra. Är man säker, så är man säker – sedan kan det visa sig att man haft fel.

Mia Mulder menar att det ofta är mötet med sjukvården och byråkratin som skapar en osäkerhet.

– Man möter läkare som ifrågasätter hur man känner utifrån hur man klär sig eller sminkar sig. Då tänker många att ”jag är inte perfekt trans” och börjar tvivla.

För den som ska korrigera sina könsorgan krävs medgivande från Socialstyrelsens rättsliga råd. Också det gör utredningstiden onödigt svår, menar Mia Mulder.

– De borde lägga ner verksamheten och låta läkarna fatta sina beslut själva. Vi vill inte hålla på och be om våra kön.

Resultatet blir att fler avbryter processen än vad som borde göra det, enligt Mia Mulder.

– För många blir det för mycket, man säger ”fuck it, jag mådde nog inte så dåligt, jag går tillbaka” och så sopar man allt under mattan. Men det försvinner inte.

Det är då, när man avbrutit behandlingen för att man inte orkar mer, som risken för självmord är som störst, menar hon.

– När någon säger till sina vänner ”jag ska nog gå tillbaka”, då är det panik. Då reagerar man med ”Nu är du med oss, äter med oss och bor med oss”. Men den som inte har ett nätverk är illa ute och så är det ofta när man börjar sin utredning.

Självmedicinerade

Mia Mulder beskriver hur de långa väntetiderna får många att självmedicinera. Hon har själv varit en av dem.

– Jag köpte hormoner via en mutad läkare i Grekland som levererades från någon mikrostat i Stilla havet, för jag hade ingen koppling till transpersoner i Sverige och visste inte att det gick att köpa billigare här.

Alternativet hade varit självmord, kände hon.

– Ofta kommer man till ett läge där man väljer mellan att självmedicinera och att ta livet av sig. Det var vid den punkten jag befann mig.

Steril på grund av lagen

Behandlingen gjorde henne steril. Innan dess for hon till Köpenhamn för att spara sina könsceller – vilket var förbjudet i Sverige fram till 2013 då tvångssteriliseringarna avskaffades för dem som genomgick könskorrigering. Men att spara spermierna kostade 1000 euro om året och för en historiestudent som skulle få studiebidraget att räcka till dyra hormonbehandlingar blev det till slut övermäktigt. Spermierna kasserades.

– Jag är inte tvångssteriliserad, men steril på grund av steriliseringslagarna. Så är det för massor av människor, men ingen pratar om det.

Dyra behandlingar i kombination med diskriminering gör ofta transpersoners ekonomiska situation svår, konstaterar Mia Mulder. Det får konsekvenser.

– Nästan alla transpersoner har funderat på sexarbete.  Många av mina vänner säljer sex eller droger. Bara för att försörja sig, för att de inte kan få ett jobb. Många hamnar i den kriminella världen med allt vad det innebär. Våld förekommer mycket, inte minst sexuellt våld, även transpersoner emellan. Är man fattig och hungrig blir man frustrerad och är man frustrerad kan man bli våldsam.

Plats för fler perspektiv

Mia Mulder ser sig själv som privilegierad, som nu kan dryga ut studiemedlet med extraknäck som fotomodell. Och som har ett medborgarskap som medför rättigheter.

– Tittar man på gruppen asylsökande transpersoner är situationen katastrofal. Man har inte rätt till transvård och måste köpa dyra hormoner via internet.

Hon tänker på andra. Samtidigt som hon betonar att hon inte har tolkningsföreträde, vill hon att flera perspektiv ska få plats. Dit hör de intersexuellas, det vill säga människor som föds med otydlig könstillhörighet. Många av dem får sina könsorgan opererade redan som spädbarn. Det upprör Mia Mulder.

– Barn föds med fullt fungerande könsorgan och opereras, trots att det inte behövs av medicinska skäl. Det gör att människor växer upp och känner sig bestulna, med könsorgan de inte känner sig bekväma med. Bara för att normer om hur en kropp ska se ut ska uppfyllas.

Ilskan är stor, men det är också hoppet. Transpersoners situation har trots allt på flera sätt förbättrats i snabb takt de senaste åren. Mia Mulder märker skillnaden.

– 2012 var jag livrädd när jag gick på krogen, det är jag inte längre.

Sedan dess har tvångssteriliseringarna upphört och vackra kändisar som modellen Andreja Pejic kommit ut som trans. De sunkiga transskämten blir färre på tv och människors bild av transpersoner vidgas, noterar hon.

– Det går åt rätt håll. Jag kommer inte att ockupera regeringskansliet. Det går långsamt, men åt rätt håll.