Politik kan vara spännande. Det visar inte minst det franska presidentvalet. In i det längsta har det varit ovisst vilka två av de fyra främsta kandidaterna som ska gå vidare till den andra omgången och vem som till slut ska gå segrande ur striden. Det har också varit spännande eftersom kandidaterna sinsemellan har varit så olika. Alltifrån Republikanernas Francois Fillon som bland annat vill avskaffa en halv miljon jobb i den offentliga sektorn, höja pensionsåldern och öka användningen av kärnkraft till den oberoende vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon som vill höja skatterna, införa kortare arbetsveckor och satsa stort på förnyelsebar energi.

Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon, vars åsikter till viss del liknar Mélenchons men som har en mer frihetlig agenda och som dessutom vill införa en basinkomst, har tyvärr varit borträknad sedan en tid tillbaka – till stor del på grund av mångas besvikelse över den sittande socialistiska presidenten Francois Hollande.  

Varken Fillon eller Mélenchon tog sig dock vidare efter den första valomgången i söndags, istället blev det föga förvånande Nationella frontens Marine Le Pen och Emmanuel Macron från partiet En marche! som gick vidare. En stor del av valkampanjerna har, som i så många andra europeiska länder, kommit att handla om terrorism och invandring, i synnerhet efter terrordådet på Champs Elysées förra veckan. Marine Le Pen vill stoppa all invandring till Frankrike, dessutom vill hon se ett Frexit – det vill säga att Frankrike ska lämna EU – vilket också har stort stöd bland många franska väljare.

Macrons framgång består till stor del i att han representerar något som i många fransmäns ögon uppfattas som nytt och spännande. Liksom svenska miljöpartister säger han att han varken står till vänster eller höger – men särskilt radikal tycks hans politik ändå inte vara. Snarare rör det sig om en ganska klassisk mittenpolitik. Han har förvisso en bakgrund inom socialistpartiet men tillhörde redan då partiets högerfalang och har jämförts med politiker som Bill Clinton och Tony Blair.

Det finns en hel del att oroa sig över om Macron blir president. Han vill till exempel satsa mer pengar på EUs gränskontroller, intensifiera jakten på papperslösa och är positiv till handelsavtalet Ceta. Men trots detta är han förstås ett långt mycket bättre val än Marine Le Pen. I motsats till henne försvarar Macron ändå flyktingars rätt att söka asyl i Frankrike och menar att invandrare bidrar med mycket positivt till landet. Det som också är positivt med att Macron nu går vidare till den andra valomgången är att han kanske är den som har störst chanser att vinna över Le Pen. Om till exempel Melénchon gått vidare skulle förmodligen många av Fillons och Macrons väljare antingen lagt ner sina röster i den andra omgången eller valt att rösta på Le Pen istället.

Om Le Pen, mot all förmodan, vinner den andra omgången är det en stor seger för främlingsfientligheten och islamofobin i Europa. Kanske är det också en seger för IS. Det kan tyckas paradoxalt, men radikaliseringen av unga muslimer i Europa går hand i hand med högerextremismens framgångar. När alla muslimer dras över en kam och klimatet mot invandrare hårdnar blir de relativt få muslimer som befinner sig i extremistiska miljöer mer beredda att slå tillbaka.

I de senaste opinionsmätningarna har Macron förvisso legat klart före Le Pen, men som det amerikanska valet förra året visade bör vi vara försiktiga med att ta något för givet. Faktum är att jag är mer rädd för Marine Le Pen än jag är för Donald Trump. Trump är impulsiv, vilket kan ses som en fara men det kan också göra att han snabbt ändrar kurs och plötsligt förkastar tidigare populistiska förslag. Marine Le Pen lär dock inte bjuda på många överraskningar. Och även om hon inte skulle vinna presidentposten har hon på sätt och vis redan vunnit i och med att så mycket av valdebatterna har handlat om invandring och terrorism.

Här har också medierna ett viktigt ansvar – att inte automatiskt sammankoppla terrorism och invandring och att ställa frågor som rör andra områden. Tyvärr tycks dock de flesta medier alltför fascinerade av terrorism för att se de andra stora systemskiften som pågår inom politiken. Om miljöfrågorna hade fått en större plats och om medierna hade snappat upp den globala rörelsen för rätten till mer fritid och ett anständigt liv för alla så hade kanske Mélenchon eller till och med Hamon haft en rimlig chans. Nu får fransmännen istället välja mellan pest och, om inte kolera, så i varje fall en rejäl förkylning.