Dagens ekologiska kriser har sina rötter i vår relation till naturen. Så länge den bara är ”resurser” för oss att ta av kommer ingenting att förändras, skriver Pella Thiel. Att till exempel ge floder juridiska rättigheter är ett sätt att finna vår plats i naturen igen, börja respektera den och sluta skövla.
Den 14 mars i år brast åhörarna i Nya Zeelands parlament samtidigt ut i gråt och jublande sång. En 140 år lång rättslig process hade fått sin upplösning när parlamentet antog en lag som ger floden Whanganui, en av landets längsta, status som juridisk person med rättigheter. Denna innovativa åtgärd var ett resultat av urfolket maoris långa kamp för floden som levande helhet med en egen personlighet, kombinerad med en öppenhet för nya juridiska idéer hos de statliga förhandlare som var ansvariga för processen.
Lagen speglar en ny, och samtidigt uråldrig, föreställning om människans relation till naturen. Inte enbart människor har rättigheter; även naturen har det. Denna idé bryter mot mycket av det vi tar för självklart i vår kultur. Under upplysningstiden, då vetenskapen utmanade religionen som uttolkare av världen, bestod den separation mellan människa och natur som kristendomen hade befäst. Endast människan hade själ och kunde tänka, andra varelser var att likna vid maskiner. Naturen blev i vår kultur till en ägodel – något man kan kontrollera och exploatera efter eget gottfinnande, köpa och sälja. En leverantör av tjänster för mänskliga behov (eller begär).
Tjänster och resurser
I dag har denna tanke nått absurda dimensioner. Nu ska inte bara sådant som timmer, fisk och vete kunna köpas och säljas på en marknad. Även processer som pollinering, kollagring, näringsomsättning kallas ”ekosystemtjänster” och integreras i marknadsekonomin. Samhällets respons på de allvarliga miljöproblem som tycks vara orsakade av oss människor och sättet vi lever, kommer därmed att handla om att hantera ”naturresurser” mer effektivt, samt att räkna med miljön; att ta in den i de ekonomiska ramverk som ju ändå styr samhället. Miljön måste synliggöras i balansräkningarna, så att den kommer högre upp på beslutsfattarnas agenda. Denna respons har helt avvisats av urfolk världen över, som menar att den speglar ett förhållningssätt som är en djupt rotad del av problemet. Man kan inte mäta, väga och sälja det som är en del av en själv, eller en förfader, eller Moder Jord.
Fallet med floden Whanganui är belysande. Under hela 1900-talet försökte maorierna freda floden från en statligt sanktionerad ”utveckling” som inneburit kränkningar i form av kraftverksdammar, utsläpp av avloppsvatten med mera. Det blev till en infekterad fråga om äganderätt: vem ägde och hade juridiska rättigheter till flodstranden? Till flodens botten? Kan man äga flodens vatten? Utgångspunkter som var helt främmande för maorierna, som uppfattar floden som en levande entitet med sin egen personlighet och livskraft; som en odelbar helhet.
”För maorierna är skyddet av floden lika mycket ett skydd av dem själva och hela den värld de är en del av. Att ta en del av flodens vatten är att ta en del av folket.”
För maorierna är skyddet av floden lika mycket ett skydd av dem själva och hela den värld de är en del av. Att ta en del av flodens vatten är att ta en del av folket. Att vanhelga och förorena vattnet är att vanhelga och förorena människorna. Talesättet ”jag är floden, floden är jag” är levande och betydelsebärande.
Flodens ansikte
Med inspiration från Christopher Stone, amerikansk professor i juridik som skrev den banbrytande artikeln Should trees have standing? redan på 70-talet, utvecklade de statliga förhandlarna och maorierna tillsammans ett unikt juridiskt ramverk som ger floden just standing – det vill säga möjlighet att representeras i domstol som person med egna intressen.
Två personer utses av staten och maorierna att representera floden, som dess mänskliga ansikte. Det nyzeeländska parlamentets beslut i mars följdes raskt av en dom i en indisk domstol om att floderna Ganges och Yamuna ska betraktas som juridiska personer. Det indiska beslutet kan tolkas som ett sätt att försöka hantera situationen i floderna. Domstolen påpekar att de är centrala förutsättningar för hälsa och välmående för hälften av Indiens befolkning, men så allvarligt förorenade att deras själva existens är i fara.
Dessa beslut fick stor uppmärksamhet i media världen över, och uppfattningen att naturen har rättigheter växer sig stark på många håll. Med start i dag, fredag, arrangerar en rad organisationer Earth rights conference, en konferens om naturens rättigheter i Sigtuna. Talarna tillhör de mest drivande bakom denna rörelse i världen; Cormac Cullinan (Sydafrika) som ledde arbetet med att utveckla Deklarationen om Moder Jords rättigheter. Mari Margil (USA) som varit rådgivare åt Ecuadors regering i att inkludera naturens rättigheter i konstitutionen.
Patricia Gualinga (Ecuador) urfolksledare från Sarayaku som framgångsrikt skyddat sin del av Amazonas mot oljeintressen. Deltagare kommer till konferensen från tolv länder och fem kontinenter. Här i Sverige är dock intresset från såväl miljörörelsen som den juridiska och akademiska sfären minst sagt svalt.
Hållbara relationer
Hur kommer det sig? Varför är denna rörelse ännu helt marginell här? Det hör förstås samman med att de flesta av oss inte drabbas in på bara skinnet av förstörelsen. Den blir en intellektuell övning där vi kan förstå, men inte förnimma, att vi lever i en utrotningens tid. Men kan det också bero på att vi fortfarande har en stark tilltro till att våra samhällsinstitutioner hanterar ”miljöproblemen” på bästa sätt?
Vi har ju trots allt fattat viktiga beslut på sistone, om såväl fossilfrihet som globala hållbarhetsmål. Det tycks därmed inte finnas något större behov av ett omtänkande av relationerna mellan människa och natur. Problemet är att dessa i sig ambitiösa målsättningar fortfarande är djupt förankrade i världsbilden där människan kan (bör!) kontrollera och dominera naturen. Där miljölagstiftningen reglerar människors användning av naturen, inte relationen mellan människor och natur.
”Det finns därför inte mycket som talar för att det går att hejda förstörelsen om vi inte åstadkommer ett skifte i den relationen. Därför är naturens rättigheter kanske den mest intressanta idén just nu.”
Men de ekologiska kriser vi ser i dag har sin grund i en dysfunktionell relation mellan det mänskliga samhället och naturen. Det finns därför inte mycket som talar för att det går att hejda förstörelsen om vi inte åstadkommer ett skifte i den relationen. Därför är naturens rättigheter kanske den mest intressanta idén just nu.
Den har både direkt, praktisk betydelse för hur vi behandlar naturen, men också existentiell betydelse för hur vi uppfattar naturen och oss själva i relation till annat levande. Genom att erkänna naturens rättigheter kan vi överföra den uråldriga visdom om hållbara relationer med den levande världen som världens urfolk bär på, in i existerande ramverk och institutioner.
Pella Larsdotter Thiel koordinerar Earth Rights Conference genom End Ecocide Sverige och Lodyn. Hon är även deltagare i FNs nätverk för naturens rättigheter, Harmony with nature.
