Det har gått lite mer än en vecka sen lastbilsdådet i Stockholm, och om det första som skedde var att människor slöt upp för varandra, ordnade mat och husrum och öppnade hjärtan och dörrar, så har den politiska uppföljningen handlat om något helt annat.

I kölvattnet efter dådet har parti efter parti listat sina förslag på hur vi med repressiva medel ska kunna möta terroristhoten. Regeringen har bjudit in till förhandlingar. Vänsterpartiet fick ingen inbjudan till samtalen, något som motiveras med att Vänsterpartiet fortfarande inte ställt sig bakom resultaten av samtalen för två år sedan, och det är lätt att ana att det handlar om att Vänsterpartiet är det enda parti i riksdagen som just nu står upp för de antiauktoritära värdena.

Moderaterna går in i samtalen med utspel om att ingen som fått avslag på sin asylansökan borde vara här alls. KD med utspel om att de borde beläggas med fotboja, Socialdemokraterna, ja, de går in i samtalen med 10 000 nya poliser och ett förbud mot att vara medlem i terrororganisationer, Liberalerna vill ösa pengar över Säpo och de flesta tycks överens om att det är dags att utöka Säpos befogenheter. Miljöpartiet, tja, när jag började skriva den här texten tänkte jag inte ens nämna dem, men … Nu får de bli ett kapitel helt för sig själva.

Hittills har förslagen gått ut på en av två saker. Antingen att öka statens rättigheter, befogenheter och omfång eller att gruppen människor som den misstänkta terroristen tillhör ska få sina rättigheter ännu mer begränsade. Att ordna så att den gruppen människor inte finns här. Om de ändå måste finnas så ska de finnas i förvar. Om det inte går, ja då ska de fotbojas. Om det inte går? Vi kan alla tänka oss olika förslag här. Men låt oss inte hjälpa de auktoritära på traven.

Tänk om det hade varit en svensk? Alltså någon som är född här. Kanske förlorat sin partner, sina barn och familj. Någon som börjat med droger för att sedan fastna allt djupare. Som till sist funnit något högre syfte, som de högerextremas heliga krig eller jihadismen. Vad skulle vi gjort då? Skulle KD föreslagit fotboja på alla som är födda här? Nej, men som tur är behöver vi inte tänka på det. Personen var inte svensk, han hade inte uppehållstillstånd och gruppen ”de papperslösa”, de inte ännu utvisade, den gruppen är en så enkel syndabock. De ska ju redan utvisas. Visserligen är det bara en tillfällighet att den gripne den här gången är papperslös, men än sen? De hade ju inga godkända asylskäl. Deras öden är redan beseglade.

Just i den diskursen, den där vi står mot dem. Där vi talar om att öka befogenheterna för polisen. FRA ska kunna förse Säpo med material. Säpo ska få resurser att övervaka fler. Där någon statlig myndighet ska få avgöra vilken organisation som är okej att vara med i och vilken som inte är det. Mitt i den auktoritära debatten dyker Miljöpartiet upp med ett utspel som med min allra snällaste tolkning är tondöv. I en intervju i DN förklarar Gustav Fridolin att Miljöpartiet också kan tänka sig att använda fotbojor för vissa personer som fått avvisningsbeslut. ”Fotboja är en möjlighet för de individer där vi har olika typer av information och är oroliga för hur vi ska hantera en avvikandesituation. Där måste man kolla på om det går att använda fotboja i större utsträckning, säger Gustav Fridolin.”

Det är alltså ytterligare ett straff som vi svenskar inte kan drabbas av. Det är förvisso också ett förslag som näppeligen skulle kunna avvärja speciellt många reella hotsituationer. Dels för att dåd går att utföra med fotbojan på, men också för att fotbojan är oerhört lätt att ta av. Men framför allt är det ett straff som riktar in sig på just skillnaden mellan oss och de andra, som tydligare lägger skulden på den svagaste kategorin av människor, de som inte kan utvisas, men ändå inte har rätt att vara här. De papperslösa.

Vi skulle behövt en röst som sa motsatsen. Som sa att det är viktigt att vi slår vakt om våra friheter, och att de verktyg vi väljer är sådana som inte spär på polariseringen, segregeringen och de auktoritära krafterna. Invånarna i Stockholm visade direkt efter dådet att det finns en motkraft att ta vara på. Det gäller att partierna fångar upp den innan den slocknar.