Operera in ett litet chip under huden, så slipper du hålla reda på din tågbiljett! Alltså, jag vill ju inte verka teknikfientlig, men …

Jag läser en artikel om en journalist som låter sätta in ett chip under huden. Det handlar om ifall det gör ont, om den tidigare piercingexpertens nya jobb och hur tekniken fungerar. På kö utanför lokalen står andra som själva väntar på att få sitt chip.

Några dagar senare kommer artikeln om tågbiljetterna. SJ vill bli först i världen att erbjuda kunderna att ha tågbiljetten på ett chip under huden.
Det finns onekligen tillfällen då teknik i kroppen kan vara fantastiskt. Pacemakern har många uppföljare inom det medicinska området och utvecklingen går i rasande fart. Med teknikutvecklingen kan människor som saknar eller förlorat vissa förmågor få hjälp. Det kan handla om rörelseförmåga, välfungerande nya kroppsdelar, organ, i vissa fall hörsel etcetera. Allt går inte att lösa med teknik ens inom medicin, men den kan bidra.

Att operera in chip förbehåller jag mig dock rätten att vara skeptisk till. Storebror-ser-dig-känslan blir påtaglig. Jag förstår att det är ologiskt, eftersom vi redan i dag är potentiellt ständigt övervakade via våra mobiler, vår datatrafik och våra betalkort. Vad är då skillnaden att ha sändaren och mottagaren av signalerna inopererad under huden?

Ja, någonstans här blir jag mer känslomässig än logisk. Jag slänger inte bort min mobil eller klipper mina betalkort. Men det är samtidigt just det som oroar mig. Vi vänjs in i det här med små steg i taget som vi accepterar just för att de är små. Och för att vi i grunden har tilltro till rättssamhället och statens förmåga att skydda oss från otillbörliga kränkningar av vår person.

Min reaktion är ologisk också eftersom de chip det talas om i artiklarna bara funkar för näravläsning. De kan alltså bara kännas av ifall chipläsaren hålls nära huden. Men det ligger nära till hands att tänka sig motsvarande chip med fjärravläsning. Jag ser den hopplösa debatten framför mig, som alla debatter där den personliga integriteten sätts i relation till samhällets intressen av säkerhet, hälsofrämjande insatser, brottsbekämpning, statistik-
insamling, forskningsunderlag eller vad det vara må.

”Vi ska göra allt som står i vår makt för att stoppa terrorismen” hör jag många säga nu. Självklart, tänker vi. ”If you’ve done nothing wrong you’ve got nothing to fear. If you’ve something to hide you shouldn’t even be here” sjöng Pet Shop Boys cyniskt redan 2007.

Det skulle onekligen hjälpa brottsbekämpningen om vi alla hade ett chip under huden med satellitövervakning och kontinuerlig registrering av var vi befinner oss. Lägg sen till några ytterligare funktioner, såsom avlyssning, allt i brottsbekämpningens namn. Och för alla andra ändamål som staten bestämmer. Samtidigt som allt obehagligare politiska rörelser vinner makt i Europa. Hmm, inte så självklart längre?
Jag kan inte släppa tanken att det här handlar om lite större saker än att vi kan slippa tappa bort vår tågbiljett.

Maria Wetterstrand, Grön samhällsdebattör
 före detta språkrör för MP
fristående krönikör för Syre