Amiralen står framför mig. Vi är släkt på långt håll och jag känner just i denna stund att jag är lite stolt över att vara släkt.

Många känner värme över att stå här framför Amiralen, tystnaden är fylld av något som mest liknar vördnad. Jag är en av beundrarna.  Och många är beroende av denna dekorerade varelse. Inte dekorationer av den, i jämförelse simpla, sort som Sveriges ÖB erhållit när han tilldelades den amerikanska militärmaktens Merit of Legion. Nej, något mycket finare, vackrare och mer vördnadsbjudande.

Amiralen befinner sig på Öland. I Halltorps hage, strax söder om Borgholm.

Amiralen är en ek. En jätteek, dekorerad med utgångshål från några av de mest sällsynta insekter som finns i Sverige. Bland annat den skalbagge som går under namnet större ekbock – eller om man så vill Cerambyx cerdo.

Ekbockens liv är hårt. Larverna lever djupt inne i urgamla ekar. De tar sig sakta, tuggande, fram i den hårda ekstammen. Efter fem år förpuppas de lagom när hösten kommer. Och när försommaren är på gång – hur den nu kan veta det – så tuggar den fullvuxna ekbocken sig ut genom hundra årsringar, klättrar ut på den av århundradena perforerade stammen, ser sig om, betraktar omgivningen, tar sats och flyger, euforiskt tycks det, i Halltorps hage under några veckor i jakt på partner.

Amiralen står där, vacker, gammal, vördnadsbjudande. Och vi är släkt. Amiralen, ekbocken och jag. Vi delar samma urmoder, är del av samma väv som är själva livet.

När den känslan kommer över mig tycks mig den politiska debatten så småttig, så infam. Homo sapiens, den visa människan, namngiven av sig själv, känns i de ögonblicken bara uppblåst och korkad.

Naturen är inte bara vacker, vi är en del av den. Kanske mer obetydliga än vi anar.

Kanske är det bakterierna som är planetens härskare, kanske är vi andra bara förpackningar som de lever i. Själva går vi – den självutnämnda visa människan – omkring med ett par kilo bakterier, som, så länge de har någon vinning av det, låter oss leva och ställa till det på den planet som är deras lika mycket som vår.

De är fler, men vi är större. Vi tar utrymme, allt mer utrymme. Inte i första hand för våra behov, utan för våra begär. Vi utgör en art som har begär långt utöver våra behov, vi är därmed planetens fiende. Trist.

Vi gör det som kristendomens gud påstås begära av oss: vi uppfyller jorden. När jag föddes var vi 2,4 miljarder människor. När jag dör, om jag får samla så många årsringar som den som bor i Sverige genomsnittligt gör, är vi 8,3 miljarder. Och vår art kommer att fortsätta att växa.

Kanske till över 11 miljarder, innan den stabiliseras. Så sägs det i alla fall.

Det är en våldsam ökning. Det ekologiska utrymme som varje människa kan göra anspråk på utan att förgöra planeten minskar för varje år.

Amiralen sköter sig bättre än vi. Kan man ju tycka. Den står där den står, med sin skrovliga och perforerade stam. Det är fint att vara släkt med den. Finare än att vara släkt med alla andra amiraler, hur utsmyckade de än är.