Ända sen jag blev byxmyndig har jag haft hjärtat till vänster. Jag har aldrig röstat vare sig på borgarna eller sossarna, utan troget valt det röda, gröna eller rosa alternativ som för tillfället drivit de mest radikala frågorna. Men sen det bruna alternativet blev en kraft att räkna med har tankarna på att göra en Vexit börjat hemsöka mig. Inte så att jag nånsin övervägt att rösta brunt. Jag kan bara inte delta i en rörelse som blivit så förtrollad av den nya ultrahögern att allt som återstår av den egna politiska profilen är en negation.

Eftersom rasismen var de högerextremas främsta kännetecken fick således antirasismen bli vänsterns. Istället för att skapa ett utarbetat politiskt alternativ med egen lyskraft har vänsterrörelsen nöjt sig med att försöka utgöra brunhögerns reaktiva motsats. I och med det har rasisterna fått ta över agendan eftersom ingen problemformulering kan göras utan att först beakta huvudmotståndarnas inställning och därefter som en ren reflex inta en konträr hållning.

I sin iver att till varje pris ta avstånd från yttranden och iakttagelser som eventuellt skulle kunna utnyttjas av rasister har antirasismens mest fanatiska väktare därför också valt att tona ner somliga missförhållanden, exempelvis våld i hederns namn. Därmed kan man ibland få intrycket av att det är viktigare att skydda en viss grupp män mot risken att utsättas för islamofobi än att skydda de kvinnor och barn som riskerar sina liv om de trotsar de manligt instiftade hedersnormerna.

Men om nu den svenska vänsterrörelsen verkligen ville bilda en reell motvikt till de så förhatliga men populära Sverigedemokraterna, då vore det väl smartast att försöka sno så många av deras väljare som möjligt. För att få syn på dem behövs en lins med annan skärpa än den som repats av intersektionalitetens sönderdelande linjer. Då kan man kika närmare på de öppna sår i våra välfärdssystem som kapitalismens plundringståg lämnat efter sig. Det är sår med variga kanter där rasism och konspirationsidéer frodas, men på djupet bultar potentialen till en folklig resning mot de orättvisor som den politiska och ekonomiska makten utsatt stora samhällsgrupper för. Den potentialen har vänstern försummat.

Istället lämnades walkover åt högerpopulistiska uppstickare som samlade ihop det växande missnöjet för att rikta det mot demoniserade grupper. Därefter blev de skaror som i brist på annat godtog brunhögerns recept, i sin tur demoniserade av vänstern. Varför såg inte vänstern som sin främsta uppgift att erbjuda dem ett ännu mer attraktivt, radikalt och hållbart alternativ? Förmodligen för att det inte var vänsterns grej. Det enda som går att kalla radikalt är deras stränga urval av ett fåtal godkända anhängare för att skydda sitt rykte från beblandning med … ja, de där. De andra.

Men den verkliga makten ligger alltid hos opinionen. Och en rörelse som strävar efter politisk makt måste alltid få med sig opinionen. Därför har jag ett förslag. Låt oss bilda en ny och radikal vänster. Det enda vi behöver är Zlatan som språkrör.

Vadå? Låter det populistiskt? Så bra, då kanske poängen går fram.