Nyligen beslöt regeringen att återinföra värnplikten, men nu ska den gälla för både kvinnor och män. Hur gick det här till? Vi har ju inte haft någon debatt om värnplikt för kvinnor.

Pliktlagar

Totalförsvarsplikt är sedan 1995 en plikt i Sverige att försvara landet, vilken omfattar alla svenska medborgare mellan 16 och 70 år. Den omfattar värnplikten i militären, civilplikten samt allmän tjänsteplikt vid höjd beredskap.
2004 infördes en lag som gjorde det möjligt för kvinnor att göra värnplikt men på frivillig basis.

År 2009 beslöt riksdagens borgerliga majoritet – med tre rösters övervikt – att värnplikten skulle vara vilande och att rekryteringen istället skulle bygga på frivillighet. Samtidigt beslöt riksdagen att skyldigheten att fullgöra värnplikt och civilplikt ska gälla både män och kvinnor. Det förekom ingen som helst diskussion om detta förslag eftersom allt handlade om att värnplikten togs bort åtminstone tills vidare.

Tanken var att försvarsmakten skulle rekrytera 4 000 män och kvinnor på frivillig väg, men det misslyckades. Målet nåddes bara till hälften.

Om personalförsörjning

Hösten 2016 presenterades betänkandet En robust personalförsörjning av det militära försvaret. Det skickades ut på remiss till 86 instanser men bara till en fredsorganisation och inte till någon kvinnoorganisation. Remissvaren skulle vara inne senast 30/1 i år och fyra veckor senare beslutade regeringen att återinföra värnplikt, men nu även för kvinnor. Här gick det undan i jämförelse med förslaget om att förbjuda vapenexport till icke-demokratier. Det har gått över ett år sedan de remissvaren kom in.

I värnpliktsutredningen konstateras att det är ett ”mycket principiellt steg” att plikten ska vara könsneutral. Det görs vissa jämförelser mellan män och kvinnor, till exempel vad gäller krav på underkläder och muskelkraft, där det skiljde sig åt mellan könen. Frågan var om särlagstiftning skulle behövas i dessa fall, men det förordades inte. Det hade varit intressant om utredaren Annika Nordgren Christensen hade diskuterat skillnaden mellan kvinnors och mäns förhållande till militärt våld.

Utredningen framförde att det är ”viktigt att andelen kvinnor i militära befattningar i Försvarsmakten ökar, helt enkelt eftersom kompetensen behövs”. Men vilken kompetens som åsyftas redogör man inte för.

Kvinnor och militarism

Kvinnor har i århundraden tagit avstånd från krig och militarism och fredsrörelsen i dag är till stor del en kvinnorörelse. Nu framförs frågan om kvinnors deltagande i militären som om det vore en jämställdhetsfråga, vilket det inte är.

Försvarsmakten liksom Nato har uppenbarligen insett att jämställdhet gynnar deras verksamhet. Professor Robert Egnell vid Försvarshögskolan har skrivit om Kvinnor i försvarsmakten – effektivitet och jämställdhet, där han påstår att ”ett genderperspektiv kan också bidra mer praktiskt genom att maximera de positiva effekterna av våra insatser för nationell och internationell säkerhet”. Vidare konstaterar han att ”även militära insatser ofta kräver genderperspektiv för att vara effektiva, oavsett om det handlar om underrättelsetjänstinhämtning, bekämpandet av fiender i en region, fredsfrämjande insatser eller säkerhetssektorreformer”.

”Min slutsats är också att det är viktigt att kvinnor deltar i samhällsutvecklingen – inte som militärer, utan som representanter för det civila samhället.”

Män och militarism

Det militära tänkandet bygger på patriarkala strukturer. Männen ska skydda landet, kvinnorna och barnen med militära medel.

I en artikel i Svenska Dagbladet den 18/3 2017 intervjuades arméchefen Karl Engelbrektson bland annat om återinförandet av värnplikten. Han anser att det är viktigt att göra försvarsmakten attraktiv. ”Att vara krigsplacerad är ett bevis på att man har klarat av en utbildning och att man har en roll i ett sammanhang, som är betydligt större än man själv. Det representerar det yttersta av värden i vårt samhällsskick. På det praktiska planet utvecklar vi hela tiden individer till lagspelare och ledare.”

2015 intervjuade Stina Oscarson som dåvarande krönikör i DN den 9/6 Karl Engelbrektson, som vid detta tillfälle var den högst ansvarige på försvarsmakten för planering av alla militära övningar. Hon ställer frågan om länderna som deltar i militärövningarna i Norrland betalar för att öva här och i så fall hur mycket och till vem. Då utspelar sig följande dialog: ”Det är skillnad på utbildning och övning, säger han. ’Jaha’ säger jag, men för mig är det inte glasklart hur dessa skiljer sig åt, så jag frågar vilken skillnad. ’Ja men du fattar’ säger han. ’Det är ju inte samma sak att ha sexualkunskap i skolan som att ha sex.” Så var det med den saken.

Ann Wright, före detta överste i USAs försvarsmakt, tjänstgjorde i krigsförband i 13 år men avgick i protest mot USAs invasion av Irak. Därefter arbetade hon som diplomat inom militären i ytterligare 16 år. Hon är numera aktiv inom fredsrörelsen. Hon sa på ett seminarium på Kvinnoforum i Malmö att militären vill ha in kvinnor i försvarsmakten, men inte mer än 30 procent för annars finns det risk att militären förlorar sin image.

Civilt tänkande

Jag vill avsluta med att citera Ingrid Segerstedt Wiberg, som i sin bok Utkastad och fri (1983) skrev om sin oro för vad kvinnlig värnplikt betytt för Israels utveckling mot en militariserad stat. ”Men om alla, kvinnor som män, tidigt lär sig att den högsta nationella dygden är att ge sitt liv för staten och att döda dess fiender är kanske en sådan utveckling som den Israel genomgått oundviklig. Då finns det inom samhället inte längre kvar ett civilt tänkande och en civil sektor där man är beredd att med andra medel än de militära slå vakt om livets höghet. I det längsta har kvinnorna svarat för den traditionen.”

Min slutsats är också att det är viktigt att kvinnor deltar i samhällsutvecklingen – inte som militärer, utan som representanter för det civila samhället.

Ingela Mårtensson är ordförande i Kvinnor för fred. Tidigare har hon bland annat varit riksdagsledamot för Folkpartiet och ordförande i Folkrörelsen Nej till EU.

År 2 000 antog FNs säkerhetsråd resolution 1325 om ”Kvinnor, fred och säkerhet” efter massiva påtryckningar från internationella kvinnorörelsen. På Natos toppmöte i Lissabon 2010 antogs 1325 som en prioriterad fråga. Sedan dess står denna resolution högt upp på Natos agenda. På senaste toppmötet deklarerade Nato: ”Att stärka kvinnorna i Nato och i militären gör alliansen starkare. Det är väsentligt att kvinnor försäkras fullt och aktivt deltagande i förebyggande, genomförande och lösning av konflikter liksom ansträngningar och samarbete i postkonfliktområden.”

Kvinnorörelsens ambition var inte att förbättra militära insatser – tvärtom. Tanken var att civilsamhället genom kvinnorna skulle komma till tals när det gäller fred och säkerhet. Kvinnor skulle sitta med vid fredsförhandlingar och aktivt delta vid uppbyggande av samhällen efter krig och konflikter. Det handlade inte om att delta i militärens underrättelsetjänst genom flera kvinnor i militären – inte heller att ge sken av att Nato verkar för kvinnors rättigheter när det egentligen handlar om maktpolitik.

Den svenska regeringen behandlar också resolution 1325 som en jämställdhetsfråga. Det framgår klart i den nyligen reviderade handlingsplanen för 1325. Resolution 1325 är inte en jämställdhetsfråga utan en säkerhetsfråga. Bara med kvinnors deltagande kan man skapa hållbar fred.