Nora Nilssons uppsättning av Ebba Witt-Brattströms uppmärksammade bok är allt annat än förutsägbar. Mannen och Kvinnan spelas av sex skådespelare, tre på var roll, och det skapar en oerhört effektiv och innovativ dialog, och ett samspel som på sina ställen är ordentligt omskakande i ordets absolut mest ohyggliga bemärkelse.

Paret har förlorat all välvilja och kastar sin trasiga relation i huvudet på varandra. Bittra och förtvivlade ger de sig in i ett kärlekskrig som ingen kan vinna. Det är ett genidrag att låta tre män gestalta Mannen när Kvinnan står ensam och skör i samtalet eller att låta alla sex skådespelare samtidigt skrika, vråla, tala, gräla i en kakafoni av röster – oerhört effektivt och drabbande.

Sprickan mellan de två blir som en psykoanalytisk härdsmälta där de båda tagits som gisslan. Den stora frågan om huruvida en människa kan leva utan kärlek, krackelerar och hackas ständigt sönder av artikulerade könsord och förolämpningar. Och i en helt underbar scen mot slutet, där en av männen lyckas variera repliken ”bla bla bla …” i en tio minuter lång helt suverän sekvens, är bara det värt biljettpriset.