Det stundar kommunalval. I Finland. Kommunalvalen i Finland hålls vart fjärde år, men med två års förskjutning jämfört med riksdagsvalen och i april är det alltså dags.

De skilda valdagarna skulle teoretiskt sett kunna innebära ökad fokus på kommunalpolitik. I praktiken ser det rätt mycket ut som i Sverige. Rikspolitiken slår igenom och partiernas stöd påverkas av hur det ser ut på nationell nivå snarare än vad de gjort kommunalt.

Det är egentligen väldigt trist att det förhåller sig så. Dels för att de lokala partierna driver delvis andra frågor än rikspartierna. Dels för att det är ett tecken på att många väljare saknar kunskap om skillnaden mellan nationell och lokal politik. Det är fullt möjligt att gilla ett partis lokalpolitik även om man ogillar vad de gör nationellt.

I dag är det visserligen fler som splittrar sina röster i de respektive valen än det var förr, men det tycks trots detta svårt att skilja det lokala väljarstödet från det nationella. Det kan lyckas med mycket starka lokalt profilerade politiker. Som Vänsterpartiet när de hade Stig Henriksson i Fagersta eller Miljöpartiet med Peter Eriksson i Kalix. Det kan också lyckas med tydliga lokala frågor som gruvbrytningen i Jokkmokk.

Det går bra för Gröna förbundet (Miljöpartiets motsvarighet) i Finland. För första gången har de en reell möjlighet att bli största parti i Helsingfors. En nyligen genomförd opinionsmätning gav dem över 27 procent av rösterna. I Stockholm ger en motsvarande opinionsmätning Miljöpartiet 7,3 procent, vilket är nästan en halvering jämfört med förra valet. Har då MP Stockholm gjort ett så dåligt jobb i staden? Har Gröna i Helsingfors varit så fantastiska? Nej, varken eller skulle jag påstå. MP Stockholm har på det stora hela gjort ett bra jobb, Gröna i Helsingfors har fått en del kritik för tuffa kompromisser. I båda fallen är stödet till stor del en effekt av rikspolitiken.

Det är lätt att använda detta som argument för att MP borde lämna regeringen i Sverige. Det gjorde nämligen de Gröna i Finland för några år sedan, när regeringen beslutade att ge tillstånd till mer kärnkraft. De är nu i opposition, har tagit på sig ledartröjan bland oppositionspartierna och lyckats vinna stora opinionsmässiga framgångar. Jag tror dock att detta är att göra det lite väl enkelt för sig. De Gröna i Finland har suttit i många regeringar. De har hållit ut i flera regeringar som genomfört förslag de inte gillat. På så vis blir det också extra tyngd när de lämnar.

Miljöpartiet har det mycket svårt på riksnivå just nu. Det finns därmed risk för stora förluster även lokalt nästa val. Finns det någon väg ut för ett parti i en sådan situation? Kanske. De lokala frågorna ligger ofta närmare väljarnas hjärtan. Det kan vara värt ett försök för MP att vända på det hela och använda starka lokala profilfrågor för att vinna stöd i kommunerna. Kanske kan även detta smitta av sig på stödet för rikspolitiken. De lokala politikerna är åtminstone friare att driva hjärtefrågor än ministrarna i regeringen.

Maria Wetterstrand, grön samhällsdebattör, före detta språkrör för MP, fristående krönikör för Syre