Vad var det egentligen som hände med det svenska flyktingmottagandet hösten 2015? Var det en ”systemkollaps” som det ofta kom att beskrivas som, vad gick snett och vad hade kunnat göras annorlunda? De här frågorna försöker den statliga offentliga utredningen Att ta emot människor på flykt som offentliggjordes förra veckan att ge svar på. Det är en gedigen utredning på drygt 600 sidor och för den som vill fördjupa sig i hur olika myndigheter uppfattade situationen och vad som låg bakom regeringens ganska plötsliga beslut är det rätt så intressant läsning.

Till grund för utredningen ligger ett stort antal rapporter och intervjuer med personer från olika myndigheter, Sveriges Kommuner och Landsting och civilsamhället. Men samtidigt saknas de viktigaste rösterna, nämligen flyktingarna själva. Hur upplevde de som kom hit situationen? Kände de att de hamnade mitt i en kollaps eller upplevde de en trygghet när de kom till Sverige? Det ger utredningen inget svar på, men jag skulle anta att den svenska kollapsen upplevdes som ganska mild i jämförelse med situationen i de länder som de lämnat.

Utredarnas uppdrag var att kartlägga och analysera händelseförloppet och redogöra för vilka lärdomar som kan dras, däremot har det inte ingått att lämna förslag till åtgärder. Detta gör att utredningen på ett sätt blir intetsägande – man skriver till exempel att det är viktigt med samordning och ett tydligt ledarskap, något som många säkert kan hålla med om men som inte säger så värst mycket. Men på några punkter bränner det till. Till exempel konstaterar man att regeringen hade ett relevant underlag från polismyndigheten för att fatta beslut om införandet av inre gränskontroller. Däremot fanns enligt utredarna inget riktigt underlag för beslutet om att förlänga gränskontrollerna.

Som det står i utredningen minskade antalet asylsökande från cirka 160 000 under 2015 till 29 000 under 2016. Ändå valde regeringen att förlänga gränskontrollerna trots att något ”hot mot den allmänna ordningen eller inre säkerheten” knappast förelåg. När det gäller lagen som låg till grund för id-kravet skriver man att remisstiden var extremt kort och att utrymmet för remissinstanser att lämna svar var minimalt. Dessutom ska införandet av id-krav ske i enlighet med EU-rätten och andra internationella åtaganden.

Men frågan om så verkligen skedde lämnas obesvarad, utredarna skriver att ”en sådan analys inte faller inom ramen för vårt uppdrag utan att det får bli en fråga för regeringen att överväga”. På detta sätt har man bekvämt sluppit undan att öppet kritisera regeringen. Överlag andas hela utredningen en försiktighet när det kommer till de mer kontroversiella frågorna.

Ytterligare en intressant sak som utredningen lyfter fram är att Migrationsverket, trots en mycket ansträngd situation, lyckades med uppdraget att ordna tak över huvudet åt alla som kom förutom en enda natt. Detta alltså trots att man inte alls var förberedd på den plötsliga ökningen. Om detta lyckades 2015, borde vi då inte klara det igen nästa gång det kommer många flyktingar hit, nu när vi har lärt oss av erfarenheten?

Även om hösten 2015 säkert var ansträngande och jobbig för många kan den också fungera som ögonöppnare. Vi vet nu vad som krävs för att Sverige ska kunna ge ett tryggt och bra mottagande till de människor som söker sig hit. Vi vet att det behövs bättre strukturer och mer resurser på en rad områden, vi vet också att det kan bli tufft men att det är långt ifrån omöjligt.

Det som saknas nu är alltså inte kunskap utan politisk vilja. Istället för att tävla med de andra europiska länderna om vilka som kan bygga högst murar borde regeringen ta tillvara den här kunskapen och göra vad som krävs för att Sverige verkligen ska kunna vara en fristad för människor på flykt.