Behövs det fler poliser och hårdare straff? Eller borde vi bekämpa ekonomiska klyftor och fattigdom? Dessa frågor dominerar den offentliga debatten om gängkriminalitet och gängkrig i utsatta områden. Däremot saknas evidensbaserade analyser av det sociala utanförskapets koppling till gängkriminalitet. Det saknas också röster inifrån – de drabbade föräldrarna, barnen, ungdomarna hörs sällan eller aldrig med sina problemformuleringar och lösningar.

– Vi flydde från kriget, vi trodde att vi skulle komma till tryggheten i Sverige, men här är vi lika oroliga för våra barn, sa en orolig mamma i SVTs Västnytt efter skjutningarna i Biskopsgården förra året.

Med några få ord förmedlade hon berättelsen om föräldrarnas krossade drömmar. Drömmen om ett tryggt liv och en bättre framtid för barnen har krossats av segregationens maktlöshet och utanförskap. Det påminde mig om den kända amerikanska psykologen Aaron Antonovskys begrepp ”känsla av sammanhang”, kasam, som består av tre komponenter: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet – delaktighet. Kasam anses vara avgörande för att människor ska klara livets svårigheter. Att människor ska kunna förstå ett problem och kunna hantera utmaningarna bör vara en självklarhet som genomsyrar beslut och praktiskt arbete och inte förblir vackra ord i vetenskapliga teorier.

Socialt utanförskap är ett komplext fenomen, kopplat till fler faktorer än att ”stå utanför arbetsmarknaden” som det heter i vissa politiska partiers förenklade analys. Det handlar om diskriminerande system som utesluter folk från delaktighet. Det handlar om maktrelationer och maktlöshet, som leder till att en del ungdomar i sitt sökande efter mening och gemenskap hamnar i kriminella gäng.

I ett psykosocialt och existentiellt perspektiv är människans primära behov att vara trygg, vara inkluderad i en gemenskap och känna sig önskvärd och betydelsefull. Sociologen och polisen Amir Rostami har intervjuat 24 gängmedlemmar i sin avhandling Tusen fiender (2013). Bland annat konstaterar han i sin forskning att gängen ger identitet och sammanhang till tonåringar som de annars saknar och att gängkriminalitet inte enbart handlar om ekonomiskt utanförskap. Det är välkänt att tonåren kännetecknas av ett desperat behov av ett tryggt och stolt jag i relation till en gemenskap.

Inkluderande sociala relationer och möten är förutsättningen för att främja den sociala sammanhållningen och förebygga socialt utanförskap och lidande. Vägen dit går utanför beslutsfattarnas comfort zone. Vägen dit utmanar våra föreställningar och vår människosyn. Vägen dit bygger vi tillsammans, med ömsesidig social tillit och, för dem som har större makt över de sociala relationerna, även ett större ansvar.

Manijeh Mehdiyar är sociolog och fristående krönikör för Syre