Startsida - Nyheter

Glöd · Ledare

Den (S)kamliga migrationspolitiken

Hösten 2015 lade Socialdemokraterna ner sin migrationspolitik. Efter det har de stolt framhärdat att omläggningen var nödvändig och ett sätt att både visa att man kan fatta tuffa beslut och skydda svenska intressen. Det här var en omläggning av politiken som vare sig väljarna eller den egna partiorganisationen kan ha varit förberedd på, för S hade tidigare bedyrat att flyktingarna var välkomna och att Sverige ska vara en humanitär stormakt.

Det är också i det ljuset man ska se Socialdemokraternas kongress som börjar den 8 april i år. Det här är första kongressen sen omsvängningen och en stor mängd av motionerna som kommit in har också handlat om migrationspolitiken. I förra veckan kom partistyrelsen med sina utlåtanden och egna förslag och vi kan vänta oss en intensiv debatt fram tills kongressen. Att partistyrelsen ställer sig bakom den tillfälliga lagstiftningen kommer kanske inte som en stor överraskning, men att läsa deras svar är ändå nedslående. Till exempel konstaterar de att de förvisso inte tycker att den tillfälliga lagstiftningen ska gälla längre än nödvändigt men att man ”samtidigt måste beakta hur situationen ser ut vid det tillfälle lagen är tänkt att löpa ut”. Då vi inte får riskera att hamna i samma ohållbara situation som vid 2015.

Trots allt fagert tal om åtgärder för att förbättra kapaciteten i mottagandet så tänker de sig att vi riskerar att hamna i samma situation igen och vi kommer inte ha lärt oss någonting om hur vi ska hantera ett stort flyktingmottagande. Det är inte heller speciellt  förvånande, för i samma stund som den nya migrationsuppgörelsen slöts upphörde de flesta förslag om hur kapaciteten ska ökas, som till exempel hur asylsökande ska kunna bo hos enskilda, dyka upp. Det ligger också väl i linje med att regeringen budgeterade för minskade utgifter och uppsägningar inom Migrationsverket under 2019 och 2020, trots att den temporära lagen upphör i mitten av 2019. Om det inte var tydligt innan, så är det det nu: tanken var aldrig att nämnvärt öka kapaciteten.

När partistyrelsen presenterade sina förslag konstaterade Löfven till Ekot (24/2) att det bästa sättet att hjälpa flyktingar på är att hela EU ska ta sitt ansvar. Det är en politik som regeringen drivit utan framgång sen hösten 2015 och de nya striktare reglerna motiverades också delvis med den politiken. Att de skulle leda till att andra länder behövde ta ett större ansvar. Inom EU bor cirka 500 miljoner invånare. När vi slutade ta vårt ansvar droppade flyktingmottagandet och under 2016 kom 309 000 av 65 miljoner flyktingar till EU. Drömmen om att EU kommer att ta ansvar blir aldrig något annat än en dröm. Tvärtom. I det EU, som ledningen inom S vill ha harmoniserade regler med, börjar Malta få gehör för att vi ska upprätta avtal med Libyen liknande det vi har med Turkiet. Där vi förser den svaga libyska regimen med pengar för att skydda vår gräns så att vi kan skicka tillbaka de flyktingar som lyckats passera den vägen över havet.

Den här hållningen får stöd av till exempel Frankrike och Tyskland, som i ett internt dokument som Ekot tagit del av (21/2) skriver att enda sättet att stoppa flyktingströmmen är genom samarbete med länder utanför EU. Där de också föreslår Turkiet-liknande samarbete med “nordafrikanska” länder. Om man vill få en känsla för situationen för flyktingar i Libyen kan man läsa Unicefs rapport som släpptes den 28 februari, den presenteras bland annat med ett talande citat:

”Min resa från Nigeria till Libyen var fruktansvärd. Genom öknen utan mat eller vatten. Mannen som satt bredvid mig dog. Nu har jag varit i det här ungdomsfängelset i Libyen i sju månader. De slår oss, de ger oss ingen bra mat eller rent vatten, de trakasserar oss. Det är så många människor som dör här, av sjukdomar eller fryser ihjäl.”

Vidare konstaterar man att majoriteten av de ensamkommande barn som kommit till Italien via Libyen också har varit frihetsberövade där.  Men det slutar inte vid avtal med Libyen. I dokumentet som SR tog del av beskriver Tyskland och Frankrike också en önskad ”krismekanism” som när den är aktiverad gör det möjligt att direktavvisa alla flyktingar till ett läger utanför EU, utan prövning. Ett förfarande som UNHCR, Amnesty och Human rights watch unisont vädjar om att vi ska avstå ifrån.

Någonstans måste vi inse att vägen framåt inte är att harmonisera i EU, vägen framåt är att gå fram själv och med goda exempel, våra bästa argument, värme och patos övertyga de andra om att följa efter.

Röda-tråden-marschen med krav på amnesti för alla ensamkommande barn.

S ”skyddar” asylsökande genom att de inte ska kunna få put om de arbetar under för dåliga arbetsvillkor.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV