De nationalistiska rörelserna är i dag, ironiskt nog, mer internationella än någonsin. De är inte längre små isolerade enheter utan måste förstås som delar av ett globalt (eller åtminstone europeisk-amerikanskt) nätverk med ett gemensamt mål: att stoppa invandringen.

Eftersom Sverige är ett av de europeiska länder som tidigare haft en relativt hög asylinvandring ligger det i alla nationalisters intresse att förmedla en bild av Sverige som ett land i förfall. Det är i detta ljus vi ska se Donald Trumps numera klassiska citat ”last night in Sweden” och Sverigedemokraternas efterföljande artikel i Wall Street Journal där de beskriver Trumps Sverigebild som en underdrift snarare än en överdrift.

Att intresset för just Sverige tycks vara så stort just nu kan delvis ha att göra med att det finns en gammal bild av Sverige som fortfarande lever kvar i stora delar av världen – bilden av ett socialt välfärdsparadis nästan helt utan problem. Att ett sådant föregångsland plötsligt kan braka samman blir förstås extra spektakulärt.

Precis som det ligger i nationalisternas intresse att förmedla en domedagsbild av Sverige ligger det i regeringens intresse att försvara den gamla bilden. Så har man till exempel på utrikesdepartementets engelskspråkiga hemsida bemött påståendena om Sverige med fakta och det förväntas även komma ett svar från regeringen till SD i Wall Street Journal. Regeringen ska ha heder för att de säger emot de här grova förenklingarna, men samtidigt kan man fråga sig vad det egentligen är regeringen vill skydda. Migrationsminister Morgan Johansson har bland annat sagt att SDs artikel kan skada besöksnäringen och påverka svenska företag negativt – som om det vore det som var det stora problemet, inte att SD sprider rasistisk propaganda.

Att SDs bild av Sverige är falsk behöver knappast sägas, men den bild som regeringen försöker prångla ut är inte heller oproblematisk. Regeringen framställer gärna Sverige som en humanitär förebild och slår sig för bröstet med hur många invandrare vi har tagit emot, samtidigt som man det senaste året har strypt asylinvandringen nästan helt och hållet.

Även om vi inte ska överdriva upploppet i Rinkeby och de senaste årens gänguppgörelser i Göteborg och Malmö ska vi heller inte underdriva dem. Det är givet att det finns stora problem och sprickor i det svenska samhället. Men de problemen handlar inte om att vi tagit emot för många invandrare. Problemen handlar om att de sociala klyftorna har vuxit snabbare i Sverige än i något annat västland sedan början av 90-talet, att bostadsmarknaden har blivit alltmer segregerad och att alla som inte har ett jobb blir placerade i det som på nysvenska kallas för utanförskap. Det är de här sakerna som gör att en liten del ungdomar i förorterna känner sig svikna och hämnas genom att till exempel bränna bilar.

Det här är stora problem, men det är problem som går att lösa utan att vi stryper invandringen. De växande inkomstklyftorna hade till exempel kunnat bemötas med en mer offensiv fördelningspolitik, men vare sig den nuvarande rödgröna eller den tidigare borgerliga regeringen har vågat göra något radikalt för att stoppa inkomstskillnaderna. Det behövs inget geni för att räkna ut att ökade skillnader också leder till ökade motsättningar i ett samhälle, men istället för att riktas uppåt mot dem som roffat åt sig en allt större del av kakan har ilskan vänts mot invandrarna.

De svenska bankerna gjorde rekordvinster, de rikaste flydde till skatteparadis, kraven på arbetslösa ökade, rasismen växte och gränserna stängdes samtidigt som fler människor desperat försökte ta sig hit. Det var det som hände i Sverige i går. Om detta må ni berätta, socialdemokrater.