Vardagen pågår i den lilla byn Mununga, drygt två timmars bilväg norr om Nairobi. Längs gryningens gator vandrar någon till synes helt utan mål, en annan kämpar med att få in en mager ko i ett enkelt skjul. Ett åsnesto och hennes föl vilar lugnt på marken, på avfall som ansamlats över tiden och som i dag saknar ägare och plan för framtiden. Precis intill ligger ett vackert och bildskönt sagoland i gröna toner, med vidsträckta teodlingar över böljande landskap.

Men sagolandet för någon på besök är något helt annat än den krassa verkligheten för dem som lever och bor här. På fälten sliter tusentals teodlare med att få livet att gå ihop, tjäna pengar för dagen och skaffa mat på bordet till sina barn. Längs slingriga småvägar och stigar bärs 30 kilo tunga tesäckar uppför långa branter för vägning vid de olika uppsamlingscentralerna. Livet är inte lätt, inte ens för dem som har fördelen att få bättre villkor genom sin Fairtrade-certifiering. Samtidigt inbringar den kenyanska teproduktionen enligt FAO (2016) hela 26 procent av landets exportintäkter – motsvarande 1,15 miljarder USD – och ger arbetstillfällen åt en tiondel av befolkningen.

Ökade omkostnader

På auktionen i Mombasa pressas priserna ofta i botten. Här har ett fåtal multinationella företag stor kontroll över såväl auktionspris som det fortsatta förädlingsvärdet efter exporten. Och någonstans tusentals mil längre norrut står en konsument i butiken och väljer den billigaste varan. Det ger återverkningar genom hela handelskedjan och drabbar utan undantag dem som redan har det allra sämst, dem som befinner sig i kedjans första led, dem som saknar pengar, kunskap och makt att förändra sin situation. Kanske drabbar det i förlängningen även de företag som ännu i dag inte har kopplat ihop sin kommersiella affärsverksamhet med ett samhällsansvar för en mer långsiktigt hållbar utveckling.

För i takt med låglöneländernas stigande välstånd och utbildningsnivå kommer allt färre söka sin utkomst inom ett ekonomiskt pressat jordbruk som låser fast människor i fattigdom. Det menar Tsitsi Choruma, verksamhetschef på Fairtrade Africa. Och vem ska då producera teet och kaffet vi dricker, bananerna och kakaon vi äter, bomullen och kläderna vi bär på våra kroppar, rosorna vi ger bort till dem vi tycker om?

Men än så länge fungerar gamla affärsmodeller, framför allt då arbetslösheten på den kenyanska landsbygden är hög. Många söker jobb i ren desperation och är beredda att jobba för landets lagstadgade minimilön på 5 800 kenyanska shilling i månaden för en anställd arbetare på landsbygden, motsvarande 570 svenska kronor. Det är oftast småsmulor för någon som behöver försörja en hel familj i ett land där inflationen är hög och levnadsomkostnaderna stigande. För den yngre generationen som växer upp i dagens Kenya är jordbruket det sista valet.

– Vi kommer från rudimentära förhållanden, men nu finns det en drivkraft framåt. Ekonomier öppnas upp och allt fler har allt högre utbildning. Men det har inte gjorts några investeringar i jordbruket, vägar har inte byggts och många på landsbygden saknar tillgång till vatten. Så folk flyttar in till städerna istället. Ingen vill bli jordbrukare i dag, säger Tsitsi Choruma.

En väg ut ur fattigdomen

Längs landsvägen i riktning mot skolan några kilometer från Mununga uppmanar skyltar till hårda studier. Är du lat kommer du att sluta ditt liv som teodlare, säger en större illustration på en stenmur vid infarten till skolan. Det ger en dålig känsla, inte minst efter gårdagens möte med Monicah Muthoni Maina och hennes familj. De bor och lever enkelt, i ett trähus med stampat jordgolv och med en mindre tjock-tv som de stolt visar upp under en längre tepaus medan oktoberregnet faller över fälten. Ett par kilometer längre bort plockar Johnson Kihara te på den hektar mark han äger tillsammans med sin mamma och syster.

– Den största utmaningen är att tepriset på auktionen är så lågt. Det räcker inte för vår försörjning, vi hoppas att priset ska gå upp. Te är allt för mig, utan mitt te överlever jag inte.

”Den största utmaningen är att tepriset på auktionen är så lågt. Det räcker inte för vår försörjning, vi hoppas att priset ska gå upp.”

Johnson och Monica är två av drygt 5 000 Fairtrade-certifierade teodlare som är anslutna till Gacharage Tea Factory. Här äger medlemmarna sin egen mark, odlar och plockar sitt eget te och levererar själva sin skörd till uppsamlingscentraler innan tebladen slutligen processas till svart te i den stora fabriken vid Mununga. Torkning, hackning, oxidering, fermentering, uppvärmning och sortering. Processen tar cirka 20 timmar och avslutas med paketering i 68 kilo tunga säckar innan transporten till Mombasa 60 mil i sydöstlig riktning ut mot kusten.

Fabriken ägs gemensamt av odlarna, genom ett lån som de tog år 2000 med syfte att öka produktionen, höja förädlingsgraden och generera större intäkter genom en bättre tillgång till en internationell marknad. År 2006 valde odlarna att certifiera produktionen enligt internationella Fairtrade-
kriterier för att få en ännu bättre ekonomisk, social och miljömässig utveckling inom såväl produktionen som i lokalsamhället. Genom regelbundna kontroller säkerställs att kriterierna uppfylls och att utvecklingen går i rätt riktning. Men till syvende och sist måste teet också säljas, annars står utvecklingen still.

Demokratiutveckling

År 2015 sålde Gacharage blott tre procent av sin skörd som Fairtrade-certifierad, resten gick till den konventionella marknaden och utan den Fairtrade-premie som varje kilo försålt Fairtrade-certifierat te annars ger. Trots detta gav försäljningen förra året premieintäkter på nästan 1,4 miljoner kronor, ett ekonomiskt tillskott som odlarna har valt att investera i bland annat utbildningar inom hållbar produktion, förbättrade vägar, elektricitet och vattenledningar, nya klassrum, skolmaterial och stipendier till elever samt olika inkomstgenererande projekt. När statens investeringar i samhällsnyttiga tjänster brister eller helt saknas, då behövs andra alternativ och goda exempel som driver utvecklingen framåt. Vägar som regnar bort i skyfallen ger ingen mat på bordet.

De gemensamma planerna och besluten kring hur Fairtrade-premien ska användas utgör en viktig drivkraft och markör för demokrati-
utvecklingen inom organisationen. Här är varje röst viktig. Det är inte alltid en självklarhet i ett land som Kenya, som varit i kolonial ägo fram till 1963 och där en känsla av maktlöshet tidvis framträder i samtal och möten med människor på landsbygden. Här spelar Fairtrade-certifieringen en viktig roll, framför allt i frågor som rör mänskliga rättigheter, försörjningsmöjligheter och inflytande på arbetsplatsen. Teodlaren som äger sin egen mark vill ha bättre betalt för sina grödor, den anställde på rosplantagen vill ha högre lön och rimliga arbetsvillkor. Alla vill kunna äga sitt eget liv och sin framtid. Och inne i Nairobi tävlar shoppinggalleriorna om konsumentens uppmärksamhet och pengar.

”Empowerment”

Några dagar tidigare är solen på väg upp över Lake Naivasha ett par timmar nordväst om Nairobi. Under en tre dagar lång utbildning inklämd bland mängder av rosplantager kring den grunda sjön går diskussionerna tidvis heta bland dryga tjugotalet deltagare, om allt från den hårdnande konkurrensen på marknaden till frågor som rör sexuella trakasserier och jämställdhet. Här lyfts anställdas rättigheter, problemlösning och förhandlingsteknik på arbetsplatsen samt riktlinjer kring hur Fairtrade-premien får användas. Det är högt i tak, alla har möjlighet att komma till tals.
Efter avslutad utbildning tar deltagarna med sig den nya kunskapen tillbaka till sina plantager, vidare till sina kommittéer och kollegor. Det är i denna kompetensöverföring som de ofta återkommande orden ”capacity building” och ”empowerment” får verkligt liv i de anställdas medvetande och som därefter konkretiseras i faktisk handling. Någon höjer sin röst under ett årsmöte, en annan är med i en kommitté där det beslutas om hur Fairtrade-premien ska användas, en tredje har genom ett stipendium fått möjlighet att låta barnen studera vidare.

”Lönen här är bättre än på
andra plantager. Men den är inte
tillräcklig.”

Det är också i denna verklighet Ellias Walekhwa och Monicah Wangui Kamau lever och arbetar, vid den Fairtrade-certifierade blomsterplantagen Oserian Development Company. Här finns cirka 3 600 anställda varav 1 000 har anställning i det stora packhuset, med viss variation i antalet beroende på säsong. Cirka 15 procent av Oserians produktion säljs i dag som Fairtrademärkt, bland annat till den svenska dagligvaruhandeln.
Monicah berättar om livet som rosenodlare i Kenya, om hennes roll som jämställdhetsrepresentant och om att lönen är svår att leva på trots att den på Oserian är mer än dubbelt så hög som på de flesta andra blomsterplantager i landet.

– Lönen här är bättre än på andra plantager. Men den är inte tillräcklig. Jag får 10 746 ksh per månad, men med ett barn på universitet och sett till andra kostnader behöver jag ibland förskott för att betala hyran. Men vad vi gör är att prata med facket som sedan förhandlar med ledningen. Det gör skillnad.

Facket har spelat en avgörande roll i löneutvecklingen för de anställda på Oserian, inte minst genom de Fairtrade-kriterier som ger anställda rätten att organisera sig fackligt och som också innebär att företagsledningen har skyldighet att verka för att kollektivavtal tecknas.

För företag och anställda

Högre löner ger ökade kostnader för plantagen men innebär samtidigt förbättrade arbets- och levnadsvillkor för de anställda och ett viktigt mervärde för verksamheten som helhet. Lawrence Tororey, personalchef på Oserian, menar att olika företag drivs av olika motiv och att ett ensidigt fokus på vinstintresse kan skada verksamheten den dag missnöjda anställda säger upp sig eller går i pension. Någonstans längre fram kommer det dåliga ryktet ikapp dig.

Här spelar Fairtrade en viktig roll, dels som ett slags kontrollfunktion för att landets lagar ska efterlevas på arbetsplatsen, vilket är långt ifrån en självklarhet i länder som brottas med fattigdom och korruption. Dels innebär Fairtrade-kriterierna bättre möjligheter till en hållbar utveckling inom såväl produktionen som i kringliggande lokalsamhällen genom krav på successiva förbättringar för de anställda, minskad miljöpåverkan och investeringar av Fairtrade-premien i bland annat utbildning och hälsovård.

”Min förhoppning är att kunna utbilda mig mer och att kunna ge min familj en bra levnadsstandard i fråga om mat, tak över huvudet och kläder, de basala behoven.”

Ellias Walekhwa pratar engagerat om den utveckling han dagligen upplever på Oserian, framför allt om den utbildning han fått genom Fairtrade i bland annat ledarskapsfrågor, lagstiftning och anställdas rättigheter. Han utgör ett av många tydliga exempel på hur en enda individs höjda kunskapsnivå och nya insikter kan ge otaliga ringar på vattnet.

– Min förhoppning är att kunna utbilda mig mer och att kunna ge min familj en bra levnadsstandard i fråga om mat, tak över huvudet och kläder, de basala behoven. Och även ge dem en utbildning, inte bara till min nivå utan högre. Så genom Fairtrade kan jag också hjälpa mina bröder och systrar, eftersom vi kommer från missgynnade samhällen, säger Ellias Walekhwa, anställd på Oserian.

Kontraster och klyftor

Längs den långa vägen tillbaka till Nairobi hinner det bli mörkt. Babianer, zebror, giraffer och vårtsvin tonar bort i skymningen. Vägarna saknar belysning och känns osäkra i den tilltagande trafiken där stadsbor utan förvarning går rakt ut över en tilltufsad motorväg för att nå målet för stunden. Men chauffören inger ett konstant lugn, parerar hinder och alltför djupa gropar i riktning mot tryggheten på hotellet. Här står en ”queen size bed” och väntar, en varm dusch och en uppdukad buffé, alltsamman inramat och skyddat av höga staket, taggtråd och två beväpnade vakter.
Porten slår igen, känslan av orättvisa sätter in och klyftan mellan dem som har och dem som inte har blir plötsligt extra tydlig. I morgon väntar Mununga och en natt mitt i en annan verklighet.

Internationella Fairtrade-kriterier baseras på ILO-konventionerna för mänskliga rättigheter i arbetslivet samt syftar till ekonomisk utveckling och ökad miljöhänsyn.

Arbetsvillkor. Arbets- och produktionsvillkor varierar oftast från produkt till produkt beroende på om den odlas av jordbrukare som livnär sig på småskaligt jordbruk eller om det odlas på större plantager med anställd arbetskraft.Med detta som bakgrund finns det en uppdelning av kriterierna för odlare respektive anställd arbetskraft.

Produkterna. Handeln med råvaran/produkten regleras också genom handelskriterierna och de produktspecifika kriterierna, med krav på bland annat spårbarhet och skriftliga avtal gällande kvantiteter, kvalitet, pris, betalnings- och leveransvillkor.

Källa: Fairtrade.se