Vid en överdos av heroin eller någon annan opioid förlamas det centrala nervsystemet. Av allt som då kan hända är det allvarligaste att andningen stannar upp, vilket snabbt blir livshotande. Men det finns ett läkemedel som kan häva effekterna av överdosen. Ett billigt läkemedel som inte ger någon ruseffekt och som överhuvudtaget inte gör något annat än att häva överdosen. Man kan ge det i spruta eller som nässprej – så varför går inte alla som kan behöva det omkring med en burk naloxonsprej i fickan?

I sju europeiska länder delar man ut naloxon till personer som injicerar droger och till deras anhöriga, liksom i många städer i USA och Australien. I Kanada kan man köpa det receptfritt på apoteket. Men i Sverige, som har den näst högsta dödligheten i överdoser i EU, finns naloxon bara i sjukvården, till exempel på akutmottagningar och i ambulanser.

När läkare i Skåne och Stockholm nyligen ville göra försök med att dela ut naloxonsprej i beroendevården fick de avslag av Läkemedelsverket på rent formella grunder. I sitt avslag påpekar Läkemedelsverket bland annat att alla som deltar i ett försök måste ha godkänt det, vilket blir svårt i det här fallet. Det kan ju hända ett en person som har naloxonsprej med sig råkar vara med när en vän tar en överdos och räddar livet på vännen, som kanske inte har sagt ja till att delta i försöket. Och då har ett brott begåtts.

En lag med en så orimlig effekt borde kunna ändras snabbt och lätt, och det krävde också riksdagspolitiker från olika partier när Läkemedelsverkets avslag kom. Men hälso- och sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) sa nej. Inte till naloxon till behövande, men till att göra något snabbt. I ett svar på ett öppet brev från en pappa vars dotters liv har räddats av naloxon fyra gånger skriver han att man inväntar beslut från EUs läkemedelsverk Ema. När det beslutet kommer blir det lättare att dela ut naloxon, skriver han.

Egentligen är naloxon okontroversiellt. Det råder stor enighet i samhället – det här är en fråga där toleranta Svenska brukarföreningen har skrivit under samma debattartikel som dogmatiska Riksförbundet narkotikafritt samhälle. Men även om de humana tankarna börjar landa i opinionen finns kanske en kvardröjande tröghet, en ovana vid att fatta beslut som gör människors liv möjliga att leva även om de inte lyckas sluta med droger?

Mikaela Hildebrand, folkhälsovetare och redaktör för den nya antologin Dogmer som dödar – vägval för svensk narkotikapolitik, tror att det är så det hänger ihop. Hon säger i ETC att visionen om nolltolerans har lett till stelbenta regler och att man har nedprioriterat drogberoende personers behov. Liksom Svenska brukarföreningen ser hon en enkel lösning på naloxonfrågan: gör naloxon receptfritt.

Det som talar för att Mikaela Hildebrandt har rätt är att den här frågan följer samma linjer som exempelvis den om sprututbyte. Sedan de första lyckade försöken med utdelning av rena sprutor till narkomaner har det dröjt 25 år, under vilka massor av människor har hunnit dö i onödan, innan sprututbyte började ske i större delen av landet.

Försök med naloxon har redan gjorts i flera länder och frågan är om fler behövs. Det fungerar, både mänskligt och samhällsekonomiskt sett. Ingenting farligt händer om läkemedlet hamnar i orätta händer – har man inte tagit några opioider har det ingen effekt alls. När det används mot en överdos ger det abstinenssymptom, men i motsats till överdosen är de inte livshotande. Naloxon i nässprej verkar dessutom långsammare, vilket gör det mindre plågsamt för användaren.

Om naloxon blev receptfritt skulle man inte behöva göra någon lagändring eller vänta in EUs läkemedelsverk. Det skulle bara vara att dela ut. Svårare än så behöver det inte vara.