En ensam kvinna befolkar sin ångestladdade och av mänskliga tillkortakommanden sorgliga tillvaro med mer eller mindre levande varelser att fästa sin uppmärksamhet på. Rakel har platoniska känslor för sin nyfunne brevvän – med en dubbelbottnad ängslan för att han ska skapa för stort avstånd eller komma för nära, hon saknar sin döde vän med sorgesamma tankar på hans omistlighet och hon har sin 6-åriga dotter Rosali, som hon förvandlar till antingen en dominerande föraktfull varelse med klövar till fötter och elaka ord på sin tunga eller till mystiska vita hinnor som rör sig i lägenheten likt förkroppsligade slemmiga ångestattacker, men som samtidigt är hennes enda sällskap.

Det är nästan som i en skräckfilm och Montelius skriver skickligt fram den säregna historien på ett mycket personligt sätt. Vi dras in i kvinnans tankevärld som, trots den grådaskiga vardagen på vårdjobbet med knasiga självupptagna kollegor, och hennes eget hypokondriska dysfunktionella liv, med därtill hörande människoförakt, ändå känns levande just för att hon avslöjar människans allra fulaste skrymslen genom att blotta det hos sig själv och sina arbetskamrater. Dessa märkliga personer och deras själsliv som beskrivs noggrant med oförblommerad detaljrikedom.

Destruktivitet och förgängelse är ständigt återkommande teman och stora delar av berättelsen ger en sällsynt inblick i en psykiskt sjuk persons förvrängda värld och verklighetsuppfattning. Osannolikheten i beskrivningen av framförallt hinnorna ger en obekant känsla av att befinna sig i någon annans bökiga huvud.

Montelius rör sig stilsäkert med ett egensinnigt energiskt litterärt driv mellan de utförliga beskrivningarna av kroppens innandömen och dess slabbiga fysiska drifter och alla de psykologiska vindlingar och snubbeltrådar som livet hänger på oss från födelse till död. Hon har ett unikt sätt att skriva fram karaktärer och skeenden i flödiga ocensurerade ofta föga insmickrande bilder. En ovanlig och angelägen skildring av psykisk sjukdom inifrån.