Senaste veckorna har det varit en del händelser som har fastnat i mitt minne. Jag kan inte släppa dem och ser ett mönster för världsläget och den samhällsutveckling som vi upplever just nu.

Ett tjugotal nazister från Nordiska motståndsrörelsen står med sina fanor på Järntorget och delar ut flygblad. Tre av deras medlemmar är numera anhållna för att ha anlagt tre bomber i Västsverige. När folk samlas och protesterar eskorterar polisen nazisterna från platsen. Polisen förklarar situationen som en sammandrabbning mellan högersidan och vänstersidan.

Fredrik Önnevall och två kollegor får villkorliga domar och samhällstjänst för att de hjälpte en syrisk 15-åring från Grekland till Sverige efter barnets vädjan.

Flyktingar hålls inlåsta i ett containerläger vid gränsen till Ungern. Ungerns regering förklarar att det handlar om att skydda sig mot terrorism. Jag ser bilder på vuxna och barn som trängs inlåsta i små utrymmen med galler, som i stora hönsburar.

Under de senaste veckorna har tre unga med afghansk bakgrund tagit sina liv.
Ungdomar från Afghanistan riskerar att bli utvisade till ett land som många av dem knappt känner till, och dit svenska UD avråder svenskarna från att åka. Många av dessa ungdomar har varit flyktingar i andra länder, som Iran, och har sin familj och släkt där och inte i Afghanistan.

”Nu har jag inget mer att kämpa för. Jag har redan pratat med alla. Ingen kan göra något. Nu funderar jag bara på hur jag ska dö. Jag vill dö i Sverige, för när jag dör i Afghanistan vet ingen vart min kropp tar vägen. Jag blir kastad i något dike var som helst, eller brinner upp. I Sverige blir jag ihågkommen och får i allafall en riktig begravning.” Så säger Jawad, 19 år gammal. Han flydde till Sverige för fyra år sedan.

Förra tisdagen gick polisen in i hans hem på Tjörn, där han bodde med sin svenska mamma. Sju poliser går in för att hämta en skötsam ung person. Jawad sitter nu i ett så kallat förvar, i ett flyktingfängelse, i väntan på en ny grupputvisning till Afghanistan.

Jag ser hur nazismen normaliseras och presenteras som en del av demokratiska offentliga rummet. Jag ser hur de som motsätter sig utvecklingen framställs och behandlas. Antifascister blir lika goda kålsupare. Asylrättsaktivister kriminaliseras.

Jag ser hur ungdomar utsätts för myndighetsövergrepp, skrivs upp i ålder eller sätts i fängelse. Många minderåriga får brev från Migrationsverket som talar om för dem att de är 18 år eller äldre. De förlorar platsen på boendet, sin gode man och allt annat stöd som de har för att klara sig. Många av dessa bor inte kvar på de nya förläggningarna för vuxna och flyttar ut på gatan istället. Jag ser ett samhälle som skiljer mellan barn och flyktingbarn.

Hoppet är att tillräckligt många inte viker sig för denna utveckling. Att tillräckligt många ställer sig framför nazisterna, engagerar sig i ungdomarnas situation. Jag känner att vi är många som kommer att göra allt i vår makt för att inte låta det här passera obemärkt. Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa.