DEBATT Så kallad blå tillväxt ses som en mirakelkur för stagnerande tillväxt. Den ska bota överutnyttjade av fiskebestånden, krympande resurser och otillräckligt med mat för en växande världsbefolkning. I avsaknad av en Planet B ger den en strimma av hopp. Blå ekonomi är ett samlingsbegrepp för förhoppningar om att skapa hållbar blå tillväxt av världshavens resurser. Enligt EU-kommissionen genererar den ”blå ekonomin” 5,4 miljoner jobb och har ett förädlingsvärde på 500 miljarder euro per år. Men i diskussioner på EU-nivå ligger fokus främst på exploatering av havens resurser, inte på att bevara de marina ekosystemen. Den handlar om sektorer med stor tillväxtpotential, som vattenbruk i industriell skala, energiproduktion och gruvdrift på havsbottnen.
Många fiskebestånd är redan överutnyttjade och en oreglerad utveckling av dessa nya sektorer kommer att inkräkta på lokala kustsamhällens traditionella resurser och utrymmen. Jag besökte nyligen Senegal, ett land i Västafrika känt för sina fiskevatten. Det är slående att se hur mycket små investeringar inom fiskesektorn skulle kunna lyfta den lokala ekonomin, förbättra människors livsvillkor och trygga matförsörjningen – det kan till exempel handla om frys- och sanitetsutrymmen till den lokala fiskmarknaden. Sådana mikroinvesteringar är exempel på hur blå tillväxt kan främja hållbar utveckling. Men blå tillväxt får inte bli en möjlighet att fortsätta en obegränsad exploatering som i dag. Hittills har haven setts som en resurs för fri utvinning och en plats för gratis avfallsdumpning. Miljömässiga och sociala kostnader har uteslutits från ekonomiska beräkningar, trots att hav och marina ekosystem förser människor världen över med livsviktiga ekosystemtjänster.
Alla former av ”blå tillväxt” måste villkorslöst bidra till att uppnå det globala hållbara utvecklingsmålet för hav och marina resurser, mål 14 i FN:s Agenda 2030. Målet slår fast att skydd och restaurering av kust och havsområden är nödvändiga för att bevara biologisk mångfald och fiskeresurser, men även för att stärka motståndskraften mot klimatförändringar. De enorma mängder marint skräp som byggs upp i haven, särskilt plast, kräver omedelbara åtgärder för att säkra havens produktion av livsmedel. Att ta itu med problemet handlar om att gå längre än att betala fiskare för att bli plastsamlare till sjöss. Att promenera längs stranden i Senegal och se fiskarna komma in med dagens fångst vadande i plast upp till knäna ger en tydlig bild av vidden av problemet. Ett annat stort hot mot lokala kustsamhällen och traditionellt småskaligt fiske är en ökad reglering av fiskerättigheter. Den reformprocess som de nya fiskelagarna i EU genomgick för ett par år sedan har aktualiserat hur fiskesamhällenas och fiskesektorns traditionella rätt till fisket har minskat med tiden. Liksom i många andra delar av världen har de ersatts av privata och överlåtbara rättigheter. Därmed har resurser som tidigare var allmän tillgång blivit privatägda kvoter och koncentrerats till färre och färre ägare.
Det finns globala initiativ som ger hopp i ett hållbarhetsperspektiv. FNs livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) har utvecklat ett ”blått tillväxtinitiativ” (BGI) som visar på en möjlig väg framåt. BGI syftar till att bygga upp motståndskraft i kustsamhällen och återställa produktionspotential för fiske och vattenbruk, i syfte att stödja livsmedelsförsörjning, fattigdomsbekämpning och hållbar förvaltning av levande marina resurser.
Att förena blå tillväxt och småskaligt fiske är möjligt, men kräver systematik, innovation och hårt arbete. Framför allt måste rättigheter för småskaligt fiske skyddas genom lagar så att lokala samhällen får en säker och prioriterad tillgång till traditionella fiskeområden. Haven erbjuder en fantastisk ekonomisk utvecklingspotential för hundratals miljoner människor men bara om utgångspunkten är att bevara de marina ekosystemen.
