Skilda villkor är vår arvedel – och ojämlikheten bara växer, visar Piketty (se min förra artikel). Vad det betyder för de sociala förhållandena har Richard Wilkinson och Kate Pickett visat med eftertryck i Jämlikhetsanden. De gräver i statistiken och visar övertygande att det viktiga är hur inkomsterna fördelas i ett land, inte nivån på inkomsterna.

Framsteg brukar ju ofta likställas med ökande välstånd, det vill säga stigande BNP och konsumtion. Nu har man länge insett att ökat välstånd inte behöver betyda att alla människor får det bättre. Välfärd är däremot ett mått på människors livsvillkor i många olika avseenden: hälsa, boende, skolgång, trygghet och så vidare. För att följa utvecklingen av detta fick vi välfärdsundersökningar. Tanken var från början att de skulle ge ett kvitto på hur politiken fungerade på olika områden, men den tanken har tyvärr förfuskats genom att myndigheter allt oftare utvärderar sig själva.

Ojämlikhet ger problem

Wilkinson och Pickett går ett steg längre genom att fokusera på icke önskvärda sociala förhållanden i de rika industriländerna. Man granskar livslängd och barnadödlighet, mental ohälsa, narkotika- och alkoholmissbruk, fetma, skolprestationer, tonårsmödrar, mordfrekvens, fängelsebefolkning och graden av tillit. Den entydiga slutsatsen för var och en av dessa förhållanden är att ju större inkomstskillnader i landet, desto större problem. Man skapar också ett index över dessa förhållanden. Det visar inget samband med inkomstnivån men är tydligt kopplat till graden av ojämlikhet (se diagrammet nedan). Sverige – tillsammans med andra nordiska länder och Japan – har en hedersam placering medan USA, Storbritannien och Portugal ligger sämst till.

Boken har på svenska fått en märklig titel: i original heter den The Spirit level vilket helt enkelt betyder ”vattenpasset” – ingenting om andeväsen. Författarnas budskap är att om samhällets vattenpass står mer i våg kommer inte bara de fattiga utan även de rika att leva ett bättre liv.

En så radikal slutsats – och obekväm för många! – har naturligtvis stött på motstånd men författarna har bemött kritiken väl. En given invändning är annars att historiska, kulturella och institutionella skillnader mellan länder borde spela in. Men tendensen slår ändå igenom. Dessutom har författarna gjort samma analys för amerikanska delstater och funnit likadana samband: ju mer ojämlikhet i delstaten, desto större problem!

Skatt på kapital

Vad kan man då göra för att minska ojämlikheten? Pikettys förslag för framtiden är enkla men inte så enkla att de bara kan avfärdas som utopiska, vilket många gjort. 1900-talets stora innovation var, menar han, den progressiva inkomstskatten. Tillsammans med arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatter gav den underlag för välfärdsstaten. Ändå har vi fått enorma förmögenhetsklyftor som riskerar att urholka demokratin. Nu måste de rika förmås att betala till samhället efter sin förmåga. Hur illa ställt det är i dag illustrerar han med att Frankrikes rikaste, Liliane Bettencourt, brukar inkomstdeklarera för fem miljoner euro eller en tiotusendel av sin förmögenhet (som bör ge 150 miljoner i avkastning). Om man inte lyckas skattlägga höga inkomster så blir höga skattesatser ett slag i luften.

2000-talet behöver därför en progressiv skatt på kapitalet. Inte för att bekosta välfärdsstaten – en sådan skatt kan bara motsvara några få procentenheter av BNP – utan för att behärska uppkomsten av allt större förmögenhetsklyftor och undvika en urholkning av demokratin. För att bli effektiv måste en sådan skatt få en bred uppslutning – helst global men även Europa skulle duga till att börja med. Annars flyttar kapitalet bara runt, precis som i dag. Det är påfallande, påpekar Piketty, hur lite vi vet om kapitalet i dag. Fast egendom har alltid varit nogsamt registrerad men finanskapitalet är undflyende. Skattemyndigheterna har visserligen blivit mer aktiva – särskilt de amerikanska, de europeiska är fortfarande väldigt undfallande – genom att kräva insyn i bankerna i Schweiz och Luxemburg och i renodlade skatteparadis (och genom att straffa myglande banker). Piketty menar att detta måste ske mycket mer intensivt. Det krävs en kartläggning av allt kapital för att överhuvudtaget veta vilken politik man ska kunna föra.

Rimligen går man fram i steg. Först genom att få data om förmögenheterna, även om skattesatsen blir mycket låg, ungefär som en registeravgift. Sedan, när man vet hur landet ligger, kan man överväga vilken skattesats som är lämplig. Små förmögenheter bör hållas utanför. Och det är nettoförmögenheten som ska beskattas – alltså för en villaägare husets värde minus lånen – vilket förefaller rimligare än en ren fastighetsskatt.

Lånar hellre ut

En kapitalskatt hänger också nära ihop med statsskulderna om vilka det skrivits spaltkilometer. Men Piketty visar att av ett lands totala kapital – motsvarande 6–7 nationalinkomster – brukar det offentliga kapitalet motsvara ungefär en nationalinkomst. Samtidigt brukar statsskulden vara ungefär lika stor, det vill säga, statens nettoförmögenhet är noll. Hamnar man i skuld kan det bero på särskilda omständigheter. Storbritannien hade till exempel en stor statsskuld efter andra världskriget (liksom efter Napoleonkrigen 1815). En annan självklar förklaring är att staten inte drivit in tillräckligt mycket skatter för att klara utgifterna. Istället har man lånat. De rika lånar hellre ut sitt kapital än betalar skatt. Eller så köper de upp statlig egendom genom privatisering. Men ränteutgifterna är betungande. I Storbritannien var de länge högre än utgifterna för undervisningen och det blev skolan och universiteten, och i förlängningen landets utveckling, lidande av.

De rika länderna är alltså rika, det är staten i de rika länderna som är (relativt sett) fattig. Det kan lösas med svångremspolitik, som är det sämsta alternativet men tillämpas i dag i Europa. Historiskt är inflationsmetoden vanligast: eftersom skulden är nominell – uttryckt i pengar – kan man medvetet minska pengarnas värde. Ibland har det framställts som en rättvis metod eftersom det sägs drabba dem som har pengar, de rika. Men Piketty visar att det är en mycket orättvis metod: de riktigt rika har oftast sitt kapital i reala värden som stiger med inflationen. Kvar blir urholkade pengar på banken eller pensioner för de flesta. Historien förskräcker – Piketty lägger till detta den orättvisa fördelningen av bördan. Det är därför högre kapitalskatter för de rika behövs.

Rika smutsar ner

När Piketty tar sig an klimatfrågan (i en rapport för Pariskonferensen 2015) finner han samma enorma klyftor. Miljöproblemen skapas ju av individer och klasser, inte länder och sambandet mellan rikedom/inkomst och utsläpp är stark. De rika och de som tjänar mest är också de värsta nedsmutsarna. Genomsnittet i världen är cirka 6 ton utsläpp av koldioxid (egentligen: växthusgaser) per person. Svenskarna ligger på omkring 10 ton när man räknar in vår konsumtion. Men inkomsttoppen i världen (den procent som har högst inkomster) ligger på omkring 200–300 ton per person (och hit hör till exempel över tre miljoner amerikaner)! Än värre är väl ägarna till de 1 700 privata jetflygplan som kom till World economic forum i Davos häromåret. Snedfördelningen är enorm: hälften av utsläppen orsakas av de 10 procent som släpper ut mest, medan den minst förorenande hälften av världens befolkning bara orsakar 13 procent!

En av de viktiga frågorna vid klimatmötet i Paris 2015 var fonden som ska stödja de fattiga ländernas omställning. Hittills har bara rika länder bidragit ekonomiskt till omställningen, men nu kommer en stor del av utsläppen från de rika i länder som Kina och Indien. Piketty bollar med olika strategier, bland annat att beskatta flygresor. Det skulle träffa de största nedsmutsarna ganska bra och för att få ihop till fonden räcker 180 euro per resa i business class och 20 euro för andra resor. USA och EU skulle få stå för hälften och Asien för ungefär 30 procent (varav hälften på Kina), vilket antyder var i världen de rika återfinns i dag.

Tillväxt är ett särintresse

Ojämlikhet är alltså temat för både Piketty och Wilkinson/Pickett, en ojämlikhet som vuxit lavinartat de senaste decennierna när nyliberala idéer härskat. Ekonomisk tillväxt varit ett dominerande politiskt mantra. Men tillväxt är inget allmänintresse. Det är ett särintresse som har gynnat dem på toppen i första hand. Den skenande tillväxten har också skapat en ekologiskt ohållbar värld. Därför behöver vi nu en politik som leder till mer välfärd för alla, inte välstånd för några få.

Christer Sanne är samhällsforskare (docent emeritus från KTH) och författare till ”Arbetets tid” (1995) och andra böcker om arbetstid samt ”Keynes barnbarn” (2007) och ”Hur vi kan leva hållbart 2030” (Naturvårdsverket 2012).