Häromdagen fick jag 100 kronor för mycket i växel på ett litet fik. Jag betalade med en femhundring och fick 570 kronor tillbaka. I vanliga fall hade jag bara påpekat felet och gett tillbaka den sista hundringen. Den här gången sa jag ingenting. Mest för att testa mig själv.

När jag var yngre upptäckte jag att jag nästan aldrig ljuger. Ett tag trodde jag att det berodde på att jag inte kan ljuga. Så jag försökte. Jag tvingade mig att ljuga några gånger och det visade sig att jag kan dölja sanningen utan att blinka. Jag ljuger inte för att jag inte kan – jag tycker bara inte om det.

Det var samma sak på fiket. När tjejen i kassan räknade fel fick jag för mig att kolla om jag kan lura någon på en hundring och ändå hålla ett straight face. Det kunde jag. Jag bara tog emot pengarna och log. Inte bara det, när samma tjej gick runt bland borden och samlade disk gjorde jag en grej av att flirta och skämta med henne. Jag är hyfsat bra på sånt och andra gången hon gick förbi lade hon handen på min axel. Bara en lätt beröring, men ändå.

Jag tror att alla har gjort sådana här saker. Behållit en liten summa pengar som inte är vår, snott en handduk från ett hotell eller plankat på en konsert. Och när vi gör det funderar vi på vilka vi är. Att se sin ärlighet – eller brist på ärlighet – i spegeln är inte så kul, men nödvändigt. Först när man vet på vilken nivå ens moral ligger vet man vem man är.

När vi var lite yngre fick min bror en roman publicerad. Vi är tvillingar och även om vi står varandra nära så kan vi vara rätt tävlingsinriktade. Jag hade läst manuset och gillade det. Men när förlaget sa ja var jag lite orolig för hur jag skulle reagera när boken kom ut. Är jag en ogin jävel som skulle bli sur och avundsjuk eller skulle jag kunna dela brorsans glädje? En tid innan boken kom ut gick vi till Akademibokhandeln för att fråga när de skulle ha boken på hyllan. Tjejen i informationen slog upp brorsan på datorn, och när jag såg bokens titel och hans namn på skärmen blev jag så där märkligt skitglad som man kan bli när man inte är beredd. Jag var så stolt över honom. Och sen blev jag glad över min egen reaktion. Jag var glad över brorsans bok och jag var glad över att det var så jag reagerat. Ironiskt nog var jag gladare än brorsan när vi kom ut från bokhandeln. Men så kan det vara att ha syskon: ibland är vi gladare åt den andres prestationer än våra egna.

Att se sig själv i spegeln kan vara plågsamt. Men det är en nödvändig del i att växa upp. Man måste pröva sin egen moral ibland och reda ut vad som är vad. Ibland gillar man inte det man hittar men tack och lov kan man också upptäcka saker som är trevliga att upptäcka. När jag gick från fiket efter mitt bedrägliga uppträdande med min stulna hundralapp i fickan kände jag mig obehaglig till mods, och det var en bra känsla. Jag skulle utan att tveka klättra över ett stängsel för att ta mig in på en slutsåld konsert. Jag vet eftersom jag har gjort det. Men frågan är om jag också är den typ av person som tar sig besväret att sända tillbaka en stulen hundring till ett fik.