Vi lever i en ironisk tidsålder. Den postmoderna kritiken av vetenskaplig objektivitet och absoluta sanningar var länge akademikernas paradgren, och hånades av dem som ville framstå som ”jordnära” och handfasta. Men i dag är det nästan tvärtom. Donald Trumps pressekreterare Joe Spicers uttalande om att publiken vid invigningsceremonin för Trumps tillträde var den största någonsin har redan blivit legendariskt. Likaså de bilder som jämför Trumps och Obamas invigningsceremonier och som visar att den senare hade en flera gånger större publik. Men ännu intressantare är kanske Spicers försvar av sitt uttalande: ”The default narrative is always negative and it’s demoralising.” Alltså: man kan säga lite vad som helst så länge det stärker den positiva gemenskapskänslan.

Det är lätt att dra paralleller till Hitlers propagandateknik som ofta gick ut på att medvetet ljuga för att stärka gemenskapen hos det tyska folket. I Mein Kampf skrev Hitler också att det är bättre att ljuga stort än smått eftersom riktigt stora lögner uppfattas som så bisarra att de tas för sanningar. I det ljuset kan Spicers uttalande nästan ses som ett genidrag. Jag föreställer mig att en konspiratorisk Trumpanhängares tankegångar går på ungefär följande sätt: Varför skulle en av presidentens närmaste män ljuga om något så stort och viktigt som detta? Kan det inte lika väl vara alla medier som i sin iver att smutskasta Trump har gått samman och publicerat falska bilder?

Svaret på detta är förstås: ja, det kan vara så. Är det troligt? Nja. Frågorna visar dock på den problematik som alla som försöker orientera sig i omvärlden ställs inför. Ingen människa kan någonsin själv kontrollera alla ”fakta” som vi utsätts för. Alltså måste vi välja vilka vi ska lita på. Inom källkritiken pratar man om olika kriterier som ska uppfyllas för att en källa ska verka trovärdig – däribland beroendekriteriet, där man bedömer samstämmiga källors beroende av varandra, och tendenskriteriet som bedömer upphovspersonens intresse av att påverka opinionen.

I fallet med Spicer och publiksiffran finns det en stor källa som påstår att Trumps ceremoni var större, nämligen Trumpadministrationen själva (som också får sägas ha ett starkt intresse av att påverka opinionen). Samtidigt har mängder av medier, från såväl vänster- som högersidan, ifrågasatt detta och backat upp sina påståenden med såväl fotobevis som hänvisningar till oberoende experter, medan de bevis som Trump har kommit med i princip har varit ”det såg ut att vara fler”. Såvida vi inte tror på någon gigantisk mediekonspiration eller ifrågasätter alla journalisters kompetens att kritiskt värdera sina källor torde alltså Trumpadministrationens påståenden vara lögner.

Gränsen mellan att vara sunt skeptisk och att se konspirationer överallt kan ibland verka extremt tunn. Samtidigt har det kanske aldrig någonsin varit lika viktigt som nu att bemästra den balansgången. Att vara skeptisk handlar dock inte bara om att ifrågasätta andras argument utan också sina egna. Den vanliga fällan som många, även jag, ofta trampar i är att vi bara tar till oss bevis som talar för att det vi redan trodde stämmer. Kunskapsinhämtning börjar ofta med att vi har en stark åsikt eller en känsla för att något är på ett visst sätt. Detta behöver i sig inte vara fel, men vi måste också vara beredda att omvärdera den känslan om det vi får reda på visar sig inte stämma överens med det vi kände på oss.

Samtidigt som vi ska fortsätta att ifrågasätta måste vi också vara beredda att acceptera vissa saker som fakta, åtminstone tills dess att motsatsen är bevisad. Om allt reduceras till åsikter, eller alternativa fakta, har vi snart ingen gemensam grund att stå på. Och om vi inte vet hur vi ska värdera om ett påstående är sant eller falskt kommer den som är mest högljudd och mest manipulativ alltid att vinna.