Vänligheten är slående, lugnet smittande. Men orden är skarpa. Sofia Jannok säger det hon tycker måste sägas. När gruvbolagens planer på runt ett tiotal nya gruvor i Sápmi förs på tal glöder rösten.

– Min familj, min släkt, mitt folk. Var ska vi vara, var ska vi andas om allt försvinner? Det är så mycket som ligger i kontakten med de marker som vi hör till, våra minnen, vårt sätt att leva. Gruvorna hotar allt det, säger Sofia Jannok.

2016 var hektiskt. Plattan Orda – This is my land har följts av turné från Svalbard till Seychellerna. Skådisdebut i krimdramat Midnattssol. Och så den ständiga kampen för urfolks rättigheter. När det samiska samhället slöt upp bakom urfolket oceti sakowin i Standing rock stod Sofia Jannok i frontlinjen. Precis som hon gör här hemma, mot gruvplanerna.

Gruvorna största hotet

Exploateringen av Sápmi är inte enbart en samisk fråga, betonar hon. Oron för vilka ekologiska konsekvenser en gruva kan få, inte minst för renhjordar och dricksvatten, är stor. I Gallok (eller Kallak som är det svenska namnet) har motståndet rönt viss uppmärksamhet även söderöver, på många andra håll har det förts utan att riksmedierna ens noterat det.

– Jag skulle säga att gruvorna är det största hotet mot miljön i Sverige i dag. Vattnet blir förgiftat, det går aldrig att reparera, säger Sofia Jannok.
Tystnaden i majoritetssamhället kan bara förstås på ett sätt, anser hon: kolonialism.

– Det är ett starkt system och till det hör censuren som gör att allmänheten inte vet vad som händer. Konsekvensen blir att makthavare kan fortsätta förstöra vårt land och ta ifrån oss våra rättigheter.

Genom sin musik vittnar Sofia Jannok om generationer av samer som kränkts och som rest sig. Hennes morfars familj hörde till dem som såg sitt hem dränkas när vattenkraften byggdes ut.

– När jag började skriva musik handlade exploatering mer om vad mormor och morfars generation gick igenom. Det var den tidens gärningar mot urfolk vi kände oss tvungna att deala med. Men det senaste decenniet har vi sett ett massivt ökat tryck mot urfolksmark. Vi har gått bakåt i tiden.

Också de spillror vi har kvar är nu hotade i och med gruvorna.

"Går om vi är enade"

Segern – delsegern åtminstone – i Standing rock gör att Sofia Jannok vågar hoppas på framgångar också i kampen mot gruvplanerna. Vita husets besked att Standing rock ska fredas från den planerade oljeledningen föregicks av protester från urfolk världen över.

– Det visar att det går om vi är enade. Folk kämpar överallt för rent land och vatten och för att bo kvar på sina förfäders marker. Vi gör det i Sápmi, mina kompisar i Amazonas likaså, i Nordamerika, i Ryssland, överallt. Nu finns en enad styrka att kontakta när Sverige gör intrång på våra marker.

Less blir hon ibland, på att det är just som företrädare för det samiska hon får plats i offentligheten. På ansvaret hon känner för att bemöta den okunskap om sitt folks historia och villkor som hon menar bereder väg för intrång.

– Det hade varit skönt om populärkulturen kunnat lämna sin roll som utbildare. Att upplysa 10 miljoner människor tar energi. Det måste vara myndigheternas ansvar.

Samisk representation

Men ansvar känner hon. Så hon tar sats ännu en gång och radar upp exempel på okunskap i majoritetssamhället: som att många inte vet att lapp är ett skällsord, än mindre reagerar på att ett landskap heter Lappland. Eller känner till att samer är ett urfolk, trots att det sedan 2011 är fastslaget också i svensk grundlag.

Att Sverige ratificerar FN-konventionen om urfolk är grundläggande för att stärka samers rättigheter, anser Sofia Jannok. Sverige var med och tog fram den i slutet av 80-talet, men har sedan vägrat införliva den i sin lagstiftning. Där finns bland annat krav på att de markrättigheter som urfolk har ska respekteras. Och så kräver konventionen att urfolk ska få delta i beslutsfattande, något som Sofia Jannok tycker det är illa ställt med i Sverige. I regering och riksdag saknas samisk representation. Inte ens sameministerposten, som Alice Bah Kunkhe har i dag, har någonsin tilldelats en same.

– Under rasbiologins tid försökte man vetenskapligt bevisa att samer är mindre värda. I dag borde vi veta att vi är kompetenta nog att deala med våra egna grejer.

De långa perspektiven

Samer skulle kunna bidra med så mycket, om de tilläts sitta med vid borden där besluten tas, menar Sofia Jannok. Inte minst de långa perspektiven.

– En politikers mandatperiod är en blinkning. Beslut ska fattas med tanke på fyra generationer framåt, inte fyra år. Hemma vill man kunna återvända till samma sjö hela sin livstid och sedan lämna den så att även barn och barnbarn kan ta del av samma rikedom.

”Jag blir frustrerad när man pratar om att vi måste skydda naturen, som att den vore något annat än oss själva.”

Urfolks världsbilder skiljer sig från västerländska, påpekar hon. Inte minst märks det i relationen till naturen.

– Jag blir frustrerad när man pratar om att vi måste skydda naturen, som att den vore något annat än oss själva. Hemma finns ingen skiljelinje mellan människan och naturen. Därför är det ingen uppoffring att stå upp för naturen, det är att stå upp för sig själv.

"Ingen kan äga mark"

I västvärlden blir naturen ofta en motståndare, något som ska besegras och kuvas. Sofia Jannok har fått lära sig att inte försöka kontrollera den.

– Man bestiger aldrig ett berg. Tanken om att berg är något man ska erövra och ta sig upp och sätta ner en flagga på är främmande. Ingen kan äga mark, men du kan tillhöra den.

Gemenskapen med naturen gör att förändringarna i den blir uppenbara.

– Jag har sett klimatförändringarna i decennier. Första nödåret med dåligt renbete jag var med om var i början av 90-talet.

När vintrarna avbryts med dagar av blidväder packas snön ihop till is. Renarna som betar lav under snötäcket kommer inte åt den och svälter, om de inte hägnas in och utfordras. Mot sin fria natur, enligt Sofia Jannok, som själv äger renar.

– När till och med renen hotas, som lever under de svåraste förhållanden i Arktis och är det största survivor-djur som finns, hur ska vi kunna leva här? De äldre har alltid sagt att så länge renen kan leva av naturen, så kan vi också det.

Medvetenheten växer

Hon skakar på huvudet åt mediernas beskrivningar av den globala uppvärmningens konsekvenser som något som visar sig långt borta.

– Man pratar om att regnskogar försvinner och isbjörnar dör, sen bor vi i ett område där katastrofen redan är runt hörnet.

I en tid när de flesta lever stadsliv och inte upplever beroendet av naturen – kan vi värna om den då? Det är Sofia Jannok övertygad om. Hon bor själv i stan till stor del numera och försöker påminna sig själv om sin del i det stora hela. Världen runt ser hon medvetenheten om klimatet växa. När människor går samman är förändring möjlig.

– Jag tror att alla har det inom sig. Din vilja att existera är fundamental. Det märker man när människor vistas i naturen, inte minst i fjällvärlden. Naturens storslagenhet lämnar ingen oberörd.

Oron finns hos Sofia Jannok, hoten mot livet är akuta. Men uppgiven – aldrig.

– Jag vaknar inte upp och är ledsen. Vi finns kvar här, tack vare obrutna generationer av starka släkten. Det är så mycket livsglädje i det. Man har försökt att kuva oss, men det går inte. Alltså kommer det gå bra, det är mitt yttersta budskap.