Småord av olika slag kan vara en djungel för den som inte har satt sig in i grammatiken. Visserligen gör vi rätt nästan hela tiden, oavsett grammatiska kunskaper. Men en del ord tenderar att råka illa ut. Vart och vart till exempel – det finns två, nej förresten, minst tre. ”Vart leder stigen?”, ”Jag vet inte vart de tog vägen.” Här är vart ett frågande adverb, ett frågeord, och det man frågar efter är riktningen.
Men sedan länge används vart ibland också på ett annat sätt. I en text från 1563, upptecknad av någon av kungens tjänstemän, står det till exempel: ”Wardt och Anders befrågatt hwartt then summe skulle ware, som her Niels hadhe fått igen på Åbo slott”. ”Anders blev också tillfrågad vart summan som herr Niels hade fått på Åbo slott fanns.” Egentligen borde han ha blivit tillfrågad var pengarna fanns, inte vart.
Fast sammanblandningen har så djupa rötter verkar det bli vanligare i yngre generationer att både säga och skriva vart där det ska vara var och tvärtom. Men Språkrådet rekommenderar att vi håller fast vid skillnaden. Om du frågar vart vill du alltså ha ett svar som ”hit”, ”ditåt”, ”till Nuuk”. Och om du frågar var tåget går är ”på järnvägen” eller ”vid perrong 3” rimligare svar än ”till Kalix”.
Som den uppmärksamma läsaren kan ha noterat finns det två olika vart i exemplet från 1500-talet. Dels ”hwartt den summe skulle ware”, dels ”wardt och Anders befrågatt” – vart också Anders tillfrågad. Är inte båda fel? Heter det inte blev tillfrågad?
Ja, det är ett modernare sätt att uttrycka saken, och väcker mindre uppseende i skrift. På medeltiden lånades det tyska ordet bleiben in och blev svenska bliva, som nästan helt ersatte det gamla verbet varda. Förr sa man ”det varder kväll” när det blev mörkt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen, som det står i Första Mosebok i 1917 års översättning, där varda lever kvar. ”Varde ljus!” ett par rader upp är samma verb i imperativ.
I dag kan man lite högtidligt tala om en konstnär i vardande – någon som håller på att bli konstnär. Annars är det mest dåtidsformen vart som finns kvar i talspråk och nordliga dialekter: ”hon vart glad” och ”det vart succé” och så vidare. Men när till exempel västerbottningar undrar var eller vart tåget går använder de vars. ”Vars är stationen? Där borta” eller ”Vars är du på väg? Till Burträsk”.
Ett tredje vart är vart i vart och ett, som betyder varje, och ett fjärde är en sammandragen talspråksform av varit – ”Var har du vart hela dagen?”. Men det är inte så vanligt i skrift, lyckligtvis. De vart som finns räcker så bra till en djungel.
