Brundtlandrapportens definition av hållbar utveckling slog igenom 1987. Nu trettio år senare avlöser larmrapporterna varandra och vi befinner oss i ett planetärt riskläge där människan ses som den största påverkaren. På veckans Under ytan funderar Lena Wallin över om det kan vara en väg framåt att ge naturen juridiska rättigheter som skydd.
Begreppet hållbar utveckling slog igenom 1987 i samband med Brundtlandrapporten och har blivit känt då rapportens definition av hållbar utveckling är en av de mest citerade. Rapporten slog fast att ”vi är alla beroende av en biosfär för att upprätthålla våra liv”. Målet är ett samhälle där levnadsvillkor och resursanvändning möter våra behov utan att riskera ekosystemen och miljön, så att även framtida generationer kan få sina behov tillgodosedda.
Mängden internationella konventioner och överenskommelser runt hur miljön ska skyddas är i dag överväldigande. I Sverige finns Miljöbalken som reglerar miljöbrott. Mot alla dessa överenskommelser och lagar kan nu, 30 år efter Brundtlandrapporten, ställas de kriser vi har som i allt högre grad påverkar planeten. Problemen är akuta och vi befinner oss i ett riskläge.
Miljön som verktyg
Brundtlandrapporten poängterade att mångfalden av arter är nödvändig för fungerande ekosystem och för biosfären som helhet. Kopplingen till ekonomi gjordes genom att visa att ekosystem, arter och ekotjänster bidrar med miljarder dollar årligen till världsekonomin. Men sedan konstateras: ”Men verktyget åt sidan, det finns också moraliska, etiska, kulturella, estetiska och rent vetenskapliga skäl för att bevara vilda varelser.”
Här finns förmodligen en av anledningarna till att vi inte kommit längre. Perspektivet är att vi har miljön som verktyg för våra behov och vi har makt att bevara eller inte. Det yttersta skälet för bevarande är att det ingår i ”vår moraliska skyldighet gentemot andra levande varelser och framtida generationer”.
Det är alltså ytterst vår moral som avgör om andra levande varelser kan fortleva på planeten. Med det resonemanget lär skyddet för planeten och dem som bebor den fortsätta att vara föremål för schackrande. Moralen skiftar över tid – Stockholms handelskammare tycker att naturreservat ska bebyggas och att kommuner inte ska kunna inrätta naturreservat. Våra behov förskjuter bedömningar och påverkar moralen. Globalt finns en mängd skiftande behov som gäller elfenben, skog, metaller, olja med mera, behov som drivs av vinstintressen. Därför konstaterar forskare som arbetar med bevarandefrågor att åtgärder för att bevara miljön inte bara ska beakta området, utan även konsumenternas efterfrågan som i slutändan driver resurs-användningen.
I dag styr vi vatten, fragmenterar livsmiljöer, avverkar skog och låter jordbruket dominera växtligheten med stora arealer av monokulturer. Vi möblerar om landskapet efter våra behov. Opåverkad natur är en bristvara, vi krymper andra arters livsmiljöer och försvagar ekosystem.
”Val i vardagen”
Miljöorganisationerna står för en stor del av vårt samvete. Mot dem står olika intresseorganisationer och företag. För skogsnäringen står det till exempel klart att skogen ska avverkas för att yngre plantor ska binda koldioxid, medan miljöorganisationerna söker bevara skogen då den ändå binder koldioxid och dessutom ger hem åt en biologisk mångfald.
I Regeringsformen står inskrivet att vi ska ha en hållbar utveckling, som ska leda till en god miljö för nuvarande och kommande generationer. Våra nationella miljömål står som garant för ett miljöarbete som ska gå framåt, men enligt Naturvårdsverket kommer målen inte att nås inom utsatt tid. Att det ytterst är vår konsumtion som driver resursuttag kommenteras med att konsumenter blir ”alltmer medvetna om miljöfrågorna och att egna val i vardagen har betydelse”. Men hur många styrmedel finns det som stöttar konsumenten i vettiga miljöval? Och är det konsumenternas ansvar?
FN lanserade hösten 2015 de nya globala målen. Till 2030 ska ”en hållbar förvaltning och effektiv användning av naturresurser” uppnås. Människan som förvaltare av planeten.
Trots detta avlöser larmrapporterna varandra. Klimatförändringarna blir alltmer synliga. Enligt Världsnaturfonden har globala populationer av djurarter minskat med 58 procent mellan 1970 och 2012. Vi kan komma att se en nedgång med två tredjedelar fram till 2020 jämfört med 1970. Och visst börjar vi nu bli immuna mot dessa larmrapporter? Vår tillvaro verkar ju intakt och hur som helst verkar ingenting hjälpa.
Genuin hållbarhet
Det behövs uppenbart gränser, men sådana sätter vi inte med perspektivet att vår miljö endast är ett verktyg för oss. Istället avskärmar vi oss och låter konsumtionens drivkrafter och vinstintressen vara kaptener på vår skuta. För att nå genuin hållbarhet måste vi se oss som en del av helheten. Vi härstammar från dessa ekosystem och har utvecklats i samspel med dem. Men fler än människoarten måste ha rättigheter och bli jämspelta med oss. Om naturen erhåller rätten att fortleva och utvecklas finns en motpart med intressen. Det ger ett annat perspektiv där hälsan hos naturen kommer i fokus. På samma sätt som vår hälsa kommer i fokus i förhållande till exempelvis en industri.
”Istället avskärmar vi oss och låter konsumtionens drivkrafter och vinstintressen vara kaptener på vår skuta.”
Det skulle inte längre vara självklart att dominera landytan och göra resursuttag endast efter våra behov. Ett företags agerande skulle stödja sig på långsiktiga beslut, då riskanalyser måste ta med straffrättsliga verkningar när beslutsfattare personligt ställs inför rätta. Därmed kan företag avstå från verksamhet som kanske är lönsam men miljöförstörande. Därmed skulle värdet på material förändras och en slit- och slängkultur förändras till ett bevarande, till exempel inom heminredning. Och visst verkar det tokigt att locka mobilabonnenter med att byta mobil en gång per år? Var finns den uppgraderingsbara telefonen istället?
I dag regleras skador som uppstår genom att förorenaren betalar – efterhand, när skadan uppmärksammats. Alltså accepterar vi skador och förorenaren kan kalkylera med en kostnad, trots att skadan kan finnas kvar i generationer. Avgifterna reglerar inte heller förluster av livsmiljöer – en stark faktor i utarmningen av biologisk mångfald. Forskare har i dag sett att transportinfrastrukturen är så utbredd i Europa att hälften av alla markområden ligger inom 1,5 kilometer till asfalterade vägar och järnvägar. Detta får en storskalig inverkan på djurlivet. Vi får heller aldrig glömma att starka ekosystem är ett måste för oss i kampen mot klimatförändringarna.
Naturens rättigheter
Att ge naturen eller Moder Jord rättigheter diskuteras alltmer. Länder som Bolivia och Ecuador har infört lagstiftningar. Nya Zeeland har gett ett naturreservat rättigheter, lokala lagar finns i olika delar av USA. FN arbetar med begreppet ”I harmoni med naturen”. Advokaten Polly Higgins arbetar för begreppet ekocid miljömord och att det ska införas som det femte brottet i Romstadgan.
Utmärkande för dessa initiativ är sökandet efter ett perspektivskifte som sätter gränser för människan och stakar ut vägen mot en hållbar framtid. Ecocide definieras som ”omfattande skador på, förstörelse eller förlust av ekosystem i ett avgränsat geografiskt område, antingen genom mänskligt handlande eller av andra orsaker, i sådan omfattning att invånarnas möjligheter till ett fredligt åtnjutande av området allvarligt inskränkts.” I Bolivia ges Moder Jord rättigheter som att upprätthålla integriteten i levande system och de naturliga processer som upprätthåller dem, samt ha kapacitet och villkor för förnyelse. Oavsett skrivning utgår rättigheterna från insikten att människan och naturen delar en grundläggande, icke-antropocentrisk relation. Nyligen beslutade Internationella brottmålsdomstolen, ICC i Haag, att åtala för brott som innebär förstörelse av livsmiljöer. Men det räcker inte, då perspektivet fortfarande utgår ifrån människans välfärd. Inte naturens.
”Oavsett skrivning utgår rättigheterna från insikten att människan och naturen delar en grundläggande, icke-antropocentrisk relation.”
Mot naturens rättigheter kan ställas det privata ägandet av mark och företagande som byggs upp utifrån naturens resurser. Det kan till exempel gälla odling, skogsbruk, markdränering, eller mer storskalig miljöpåverkan som gruvnäring eller fracking. Men om vi tittar på effekterna av detta brukande av naturen – hur kan vi då komma fram till att det är en privatsak eller en rättighet för företag? Denna syn har gett oss flertal problem som vi inte kan lösa och som nästa generation kommer att ta över. Skada uppstår för det ”allmännas intressen” under oöverskådlig tid. Det är väl tydligt att marknadsargument i högre grad måste balanseras?
Om vi menar allvar med en hållbar utveckling måste behoven balanseras gentemot det som kan ge oss hållbarheten, det vill säga naturen. Ett sätt är att ge naturen rättigheter. Först då får vi en hållbarhet som kan ge kommande generationer en planet som liknar den som vi upplevt. Med Sveriges ambitioner inom miljöområdet vore det passande att börja utreda hur en sådan lagstiftning kan se ut nationellt och driva frågan internationellt. Trots allt befinner vi oss i ett planetärt riskläge där miljöfrågorna klassas som ett allvarligt hot mot fred och hållbar utveckling.
Läs även Pella Thiels essä om juridiska rättigheter för naturen i Syre #23: Att ödelägga jorden är ett brott
