Strax innan jul kom beskedet att  Obama har infört ett permanent förbud mot borrning efter olja och gas i Arktis och Nordatlanten. Den kanadensiske premiärministern Trudeau införde ett liknande förbud i de arktiska vatten som tillhör Kanada. Det var förstås beslut som gladde i sak – att få stopp på upptagandet av fossila bränslen, oavsett om det är olja i Arktis eller kol i Tyskland, måste vara högsta prio för de politiker som vill att det ska finnas en framtid för mänskligheten. Och allra viktigast är det kanske i det känsliga Arktis, även om intresset från oljebolagen är mindre där än på mer lättillgängliga ställen i till exempel Texas och North Dakota.

Men även om stoppet är glädjande i sig finns det anledning att oroas över hur det kom till. Obama dammade av en gammal lag från 1953 som låter presidenten själv blockera försäljningen av rättigheter att borra utanför USAs kust. Beslutet är utformat så att det ska vara mycket svårt för Trump att riva upp det. Om det ens är möjligt behöver Trumps regering först genomföra en egen utredning som tar ett par år.

Det är inte första gången Obama grävt fram en gammal lag eller gjort en kreativ tolkning för att runda den lagstiftande kongressen. Ibland, främst inom miljöfrågor, har det i sak varit bra beslut. Men ofta har det inte ens varit det, utan beslut som jakt på medieläckor och drönare mot misstänkta terrorister. Insatsen i Libyen tyckte Obama att han kunde besluta själv om – eftersom libyerna inte kunde skjuta tillbaka var det nämligen inget riktigt krig.

Om en vecka lämnar Obama över till Trump. Att Trump nu tar över handlar till stor del om det demokratiska partiets tillkorta-
kommanden. Trots att det redan vid valet 2008, när Obama blev vald, var tydligt att många hade fått nog av etablissemanget, lanserade eliten i Demokraterna den största symbolen för etablissemanget av alla. Och trots att missnöjet med den politiska eliten blev än tydligare med Trumps och Sanders framgångar i primärvalen 2016 gjorde Demokraterna Hillary Clinton till sin kandidat. Om det var naivitet eller nonchalans ska jag låta vara osagt, men att nu Trump och inte Sanders intar Vita huset bygger på en gigantisk strategisk miss från Demokraterna, en övertro på triangulering och att val bara kan vinnas i mitten. Där har många partier även i Sverige en läxa att lära. Våga stå för en tydlig egen politik om ni vill vinna val.

Men en minst lika viktig läxa är att inte centralisera mer makt till någon eller några få. Att låta bli att införa lagar som blir riktigt otrevliga med fel personer vid makten. Lika illa som Demokraternas bortmyglande av Sanders är det att Obama gjort president-
ämbetet starkare än det troligen någonsin varit förut. När Bush förde över allt mer makt till sig tillhörde Obama kritikerna. När han själv tog över såg han sig dock som så god att han borde ha större makt än Bush hade.

Uppenbarligen hade han inte en tanke på vad för typ av person som skulle kunna komma efter honom.

Obamas ordnande av makt till Trump är värt att tänka på när förslag på hårdare kontroll och övervakning av oss invånare läggs fram. Eller när Fi och andra vill förbjuda personer med vissa åsikter att organisera sig. Det är bra att ha i bakhuvudet när kulturministern vill lägga sig i vad som publiceras på Facebook. När medieutredningen vill att en statlig nämnd ska bestämma vad som är god och kvalitativ journalistik. Det är bra att ha med sig varje gång det i effektiviseringens och handlingskraftens namn ropas på en starkare regering. En regering som till exempel ska vara garanterad att få igenom sin budget trots att en majoriteten i riksdagen inte stödjer den. En regering som piskar sina partikamrater i riksdagen att rösta med den.

En del av det där kan kanske låta lockande så länge vi har en ”god regering”, men ingen regering varar (som tur är) för evigt. Någon annan kommer alltid ta över. Och vill vi inte att Sveriges Donald Trump, oavsett om hen heter Jimmie Åkesson eller Bert Karlsson, ska ha farliga befogenheter ska vi inte heller ge dem till Löfven och hans regering.